The more you know, the more you know you don't know.

-

"hundra anemoners bränning"

    bortkomna
i ett fasansfullt tarmsystem
är ni som Jona,
     men Guds röst fyller svagt
     denna ödslighet,
     som heter havet.

er livsglädje var för stor
för att silas i valens borst -
nu finnes den ej längre med er
och Guds kärlek rostar snabbt
     i denna ödslighet,
     som heter havet.

på havets sjunkleriga botten
i ljuset av hundra anemoners bränning
vilar djupt den dödsextatiska gudinna
som härskar över alla muränor
och kopplar den sovande leviatan
i en grimma av läder.
     ett virvelkaos av vatten
     tumlar längs hennes fjäll -
     och absorberar allt.

härute finns bara en sanning: vatten -
och detta är långt före någon av er kunde simma,
     i ödsligheten,
     som heter havet.

https://www.youtube.com/watch?v=DxgiS12hYW0

här kommer bilden igen. jag var tvungen. kände att. jag. måste berätta. när jag låg i sjukhussängen. det var ingen ny tanke, rent intellektuellt. inte alls. mycket bekant idé. det är det svarta i min hjärna. men. tanken. jag blev hänförd. stirrade in i såret. försökte se. något. vadsomhelst. vet inte vad jag förväntade mig. men jag hoppades på någon typ av hallucination eller vanföreställning när jag stirrade in i såret.
och då slog det mig. igen. hela kroppen. det är ju bara. 
kött.
muskler.
ben.
senor.

men
JAG
ÄR.
HUR
FAN
ÄR
DET
MÖJLIGT
HUR
GÅR DET
IHOP

dagbok

dagbok

01:06

ibland undrar jag vad FAN jag håller på med
vad vi håller på med
ibland undrar jag om det är vi som styr Slutkollektivet, eller om det är tvärtom - styr det oss?
jag älskar alla mina fina bröder och systrar, men
ibland blir jag rädd
men oftast inte
men ibland behöver jag ventilera
att ta ett litet tag luft - kolla på hockey-vm och röka en holk -
få en (välbehövd?) paus från detta regelrätta vansinne som vi håller på med
fyfan va vidrigt det kan vara att känna sig själv
när jag var 15 år och ville tänja på gränser, ja rentav krossa dem,
så kunde jag inte i min mest perversa fantasi föreställa mig vad jag och mina älsklingar
skulle spy ur oss i framtiden
det hela har gått för långt, vi har nog i viss mening tagit oss över barriären till det som bara inte är okej.
vi glömmer bort hur vansinnigt det är, som händer
det är fruktansvärt
i ordets ursprungliga bemärkelse -
sanna nu dessa ord.

samtidigt som vi är världens mest edgy jävla fittor - så är vi världens mest timida och skräckslagna lammungar. vi är så jävla töntiga och det finns dagar ja bara vill abortera hela jävla skiten för att det inte känns äkta.

vi dikterar:
endast
kärleken
triumferar
i slutändan

i mitt liv finns det bara en kraft som är starkare än hatet
det är nämligen just kärleken
vi utger oss aldrig för något vi inte är - bara ibland
på riktigt dåliga dagar
men dom blir färre
för varje månad.

minns evigt vad IKON THE VERBAL HOLOGRAM rappade:
"to endure contradiction is a high sign of culture".

nu slutar vi låtsas.

vi är riktiga äckelgrisar
som rotar och bökar
bland vårt eget träck
efter små frön av briljans
som ibland blommar
och då gör vi saker som ni ser här

leve Inanna

jag smeker huden. på en gång infiltreras akten. vi blir avslöjade. håret som växer ut ur skinnet är döda celler. jag förstår mig inte riktigt på hur denna definition av död ser ut, men allt jag tänker på när jag smeker honom är att håret är dött.
jag tänker. knulla mig i röven. för. låt oss. erkänna. detta skämt. 

Springtime Friday nights in Uppsala

Min spegelbild sneglar åt ett annat håll. Och förskräckt vänder jag blicken!

Att bli provocerad, är som att slå sitt huvud i en spegel och anklaga sin reflektion för glassplittret man har i pannan.

Vi sitter i vägkanten och ritar kartor. Vi omgiver oss själva med bilder på andra platser och vi har börjat kalla det för att resa. Det är sant att omgivningen ändrats, men vi har ju inte rört oss ur fläcken.

Solen går upp men inte förrän middag inser jag hur efterblivet det är att jag har på mig en pannlampa och tar av mig den. Sen börjar det bli mörkt igen. Det brukar dröja ungefär till midnatt, tills jag minns att jag har en pannlampa. Blind, söker jag fram den. Sätter på den. Skriker i rädsla. Ryter i ilska. Över hur långa skuggor allt har.
Om igen.

Låser upp dörren, öppnar den. Ser att det finns något magnifikt där ute. Låter mig bli inspirerad och gör magnifika saker. Men jag glömmer bort. Att gå ut. Glömmer bort. Att det var det jag ville. Går. Knappt. Ens. Över. Tröskeln. Mina tår har snuddat vid den ett fåtal tillfällen och bara det var att dö. Men jag har ännu inte sett fasaden på mitt hus. Och när jag gör det, är det väl ändå inte mitt hus längre.
Apropå det måste jag anse att en nyckel inte är en nyckel förrän man vet vilket lås den tillhör. Förutsatt att det finns ett lås. Tills man vet det, är ett knippe nycklar en spretande klump metall som tynger fickan, men som man inte riktigt vågar slänga bort.

Om jag ska vara ärlig upplever jag nog inte mer dagsljus efter att jag tvättat mina fönster. Jag fortsätter gnugga dem för att fönstrena inte låter sig krossas av min näve.
Under en av mina första trippar tyckte jag att vinden sakta blåste bort mig, började med näsan. Tusentals år av erosion koncentrerat på några timmar.
Kroppen är stel men när man kokar benen rinner det ut någon vätska från mitten av dem.

De har murar runt sina trädgårdar och i uppförandet av dem har de lämnat plats åt fönster, som nu täckts för med träplankor. Kanske för att slippa se köpcentret konstaterade han. Men de hade ju tydligen även missat
minst
en
vit
uggla

"Idealsjälvet"

efter en dröm, 5 maj år 2.

Inatt drömde jag stort!

ung och lysten i väldiga städer,
imponerande storlekar på mig djupt.
skyskrapor fem hundra meter som ett långfinger
      mot guds påbud
om människans måttlighet och ödmjukhet.
  kolosser av glas och betong -
  våldsamma intryck av det moderna förfallet -
neonljus stadens dekadens sublima våldtäkter och rustagna barn
kraschar i min hornhinna
som en misslyckad rymdfärja
som aldrig ens lämnade stratosfären. 
efter hundra kilometer på skrubbade hälar
genom graffiti avenyer rännsten blod horor hårdhet
mötte jag ett obskyrt hus:
en vildvuxen gård i betongkaoset,
    rötter träd gräs mossa dammar myrstackar
    plåt gummi plast betong avgaser gift
förenas kontrasterande,
    magiskt.

ett gammalt gammalt sekelgammalt hus
    krökta bjälkar savsvepta träd
    oplockat ogräs maskrospest
    murknat trä i samliv med mögel
en gammal gammal man
   hälsar oss välkomna
   lång, okrökt rygg
   fortfarande frisk
   fortfarande hungrig
efter hundra år på fronten
   öga mot öga
   mot en osynlig fiende
   medaljer från krig
   uniformer från krig
   visas upp -
jag är vördnadsfull
tagen av djup respekt
för döda kamrater
jag aldrig ens känt, eller sett, 
förlorade i infernaliska krig.

    han förtäljer sitt liv,
    det apokryfa livet,
från nihilistisk kolvandring till religiös späkning,
och från vänskap till svek; från kärlek till hat, och tillbaka sedan
    till utsiktstornet framför
    nihilismens evigt förändrande horisont. 
jag skrattar högt, och slukas av euforiska vindstötar
men - skrattet varvas med salta tårar
som faller på uppslagna böcker nedklottrade
med numinösa upplevelser
      och drömdagböcker
grundliga redogörelser av mystiska klardrömmar -
      parapsykologiskt urkaos -
avhandlingar i gnostisk religion;
i mystik; i det esoteriska.

långa rader med bokhyllor
     från Basilides till Jung
     från Enheduanna till Mirabai
     och tillbaka direkt till Gud;
om den gnostiska sökandet
någonsin fann svar, och tillslutning,
och det gudomliga vetandet
vilar i människans händer,
så är det i dessa längor av bokhyllor i torrt trä
som svaret finnes i bläck.

sirener ambulanstjut kvinnoskrik pistolskott
betongborrar en miljon bilar i ormgropstrafik
uråldrig visdom sofisk insikt den esoteriska urkärnan
det urbana moderna förenas med det eviga sakrala
i ett kataklysmiskt virrvarr av intuitivt upplevd självmotsägelse - i mig. 

     jag bränns till aska
     inför denna mäktiga uppenbarelse,
     denna ackumulering, anhopning,
     av värdefull kunskap,
     så som Semele förgick
     i den grönblåa eld
     som omsvepte Zeus
     i teofanisk explosion.

den gamle mannen lägger sig för att sova
       men vaknar snabbt, ängsligt
när staden utanför sjuder som tystast,
som en långkokande kittel av plast och betong:
     "jag kan inte sova",
     "jag kan inte längre sova".

jag gråter hela tiden
under nådeportens majestätiska valvbåge
     där jungfruns föräldrar
     förälskade sig djupt
     på branten till morgondagens första ljus. 

jag tänker,
     "är detta på riktigt, eller möter jag mitt idealsjälv?"
     vad är den gamla mannen, en symbol?
     jag kommer fram till att det är mitt idealsjälv -
     och vaknar.

jag har varit med om något fantastiskt.
     jag har mött mig själv -
     den självförverkligade.

människan är ett öppet sår
     och blöder vidare
     tills det läker, eller infekteras.
livet och döden
är ett outgrundligt motsatspar
men åtminstone en måttlig tugga
av denna levande paradox
    serverades mig
          i denna märkliga dröm.

"Without fire, the lighthouse of life is a black tower of suicide."

[DELETED]

husöjd

creativity paroxysm

the lampless maze

a lampless maze, its roof is soil,
green moss conceals its gaping maw -
its gates run red with nature's toil,
but seldom seen with might and awe.

a lampless maze, its door is stone,
its halls run like the veins of the finger,
like blood they run, and sets the tone;
in here we neither stay nor linger!

a lampless maze, its floors are coal,
here footsteps run, or footsteps melt.
here, prayers drown in that gaping hole,
the weirdest feeling ever felt;

a lampless maze, its walls, they scream
here, threads vanish, and truth is lies.
here, all is barren, it might seem;
a phosphene in our untrained eyes.

but hearken, open, remember death -
you who sleep with one eye closed,
you who drown and gasp for breath,
in oceans without floors nor coast.

here, all that is, is naught, and is,
secured with carnelian curdled locks;
reptiles crawl and serpents hiss,
around this great, great paradox.

unravel the riddle, teach me how!
i drown in quicksands, sludgy deep,
the lampless maze seem endless now,
"there are no exits", children weep.

the children say, "there is no way out",
but what i've seen is in situ carved,
entombing densely the flame of doubt
now flickering, weak and starved.

convolved in endless, rhymeless prose,
backwards written, carved in clay,
is the secret dwelling, comatose,
waiting for the light of day...

four-winged demon molotov cocktail
destroyer restorer spiritual AK-47
spirit pazuzu ISIS 
annunaki suicide solar system implode