the watery broth of some foul flesh
sour, retract the tip of the tongue
in a synagogue turned brothel
a mosque turned a market for slaves
a church in self becoming
blossoming
into a ring of pedophiles
with the aim of destroying the whole of the world
raising chalice
cacophonous
blasphemy and intimate romantic love
seance of conjuring the goddess of the legitimization of incest and rape
patron saint
of bullet belts
and barbed wire.
22 mars 2016
apokalyptisk svit i 3 delar
APOKALYPS I
som en blöt hund ruska vi oss
och skaka av oss
förtvivlans och maktlöshetens damm
från glasvingar av våld och tårar.
se oss ---
vi följer trevande efter oss själva
som hund efter husse
på vår svartkolnade väg till sollösa fält
där apokryfa exegeter
klättrat jacobs stege
krossat oblater med tänder av stål
och druckit sig fulla
på jesu "blod"
i benkyrkan vid vägens allra slut
vars portar är låsta
vars nycklar, begravda
under kalla eldar, brinnande is
där livsstyrkans strålljus
går igenom som ett bronsspjut
livets gnistrande dodekagon
och klyver alla färger
till spillror av sanning
som dunstar sedan
genom existensens blodröda prisma
och lägger sig som ett nukleärt stoft
över alla vaggor
alla kapell
alla åldringshem
och alla griftegårdar
som vi känner till
och någonsin kommer
känna till.
vi dränka oss själva
i ett hav gnistrande längtan
en förlorad guldålder
som kanske aldrig fanns;
meta-svallvågor piska
vår besvärjelses stränder
med salt och sand och havets fulaste fisk
vars stirriga ögon stirra
upp emot hemliga myters fyrer
som lysa med satans röda giftöga
över vårt altare.
se oss ---
hur vi nu överlever en värld
mer benägen att ge upphov till smärta,
än till något annat.
Schopenhauer hade nog rätt ändå.
människan är en obetydlig fotnot i dagböcker som förhalats
vid dagarnas allra slut.
APOKALYPS II
allt rör sig åt helvete:
himlakropparna ställer sig i profetiskt räta linjer -
och ingenting händer.
hela rymden står i opposition ---
mot vår sol.
vidskepelse, vanvett och rädsla
bäddar barnen mjukt för natten;
apokalypsens självuppfyllande profetia
slår ut i full blom.
kopparbojor bundna till ett tätt mörker
blänka i ett sken från en sol som aldrig funnits.
råttor kackerlackor satans slamkrypande iglar
redo att störta den mänskliga familjen.
skeppsbrottens estetiska skönhet och dragningskraft
berusa och bryta och snärja oss
kaosinfernot av spetälska och dysenteri
hugger missödets tänder
i alla nyfödda små bäbisliv
och den sovande, ringlande
smäller med sina käftar
över det kosmiska maktspelets kulisser.
antityfoner sköljer över kanten till himmelen
och sopar bort allt som finns där;
eldstormar eroderar summan av alla berg
och en vindpust av knivar karva ur djävulens ögon därur.
optimismens kalk tippar över
och timglasets feta midja krymper
i en korsett av existentiell taggtråd
och vi känner guds ögon i ryggen
när vi vända oss ifrån honom---
APOKALYPS III
stackars magra ben bli stommar
som bygga katedraler
vars spiror
skrapa helvetets hinna där över
och krematorieugnarna bolmar
som gamla lungödemkärringar.
gäddorna sätter tänderna i visset vass -
och barnskelett.
månen gömmer sig skyggt som en misshandlad piga
bakom tordönsmoln och herrens knytnävar...
misstankar vakna ur marmorkistan
ockulta krafter vimlar i rörelse
den förstfödde kröner sig ensam i antipati
och offren kravla sig ur det mest bottenlösa elände.
som en blöt hund ruska vi oss
och skaka av oss
förtvivlans och maktlöshetens damm
från glasvingar av våld och tårar.
se oss ---
vi följer trevande efter oss själva
som hund efter husse
på vår svartkolnade väg till sollösa fält
där apokryfa exegeter
klättrat jacobs stege
krossat oblater med tänder av stål
och druckit sig fulla
på jesu "blod"
i benkyrkan vid vägens allra slut
vars portar är låsta
vars nycklar, begravda
under kalla eldar, brinnande is
där livsstyrkans strålljus
går igenom som ett bronsspjut
livets gnistrande dodekagon
och klyver alla färger
till spillror av sanning
som dunstar sedan
genom existensens blodröda prisma
och lägger sig som ett nukleärt stoft
över alla vaggor
alla kapell
alla åldringshem
och alla griftegårdar
som vi känner till
och någonsin kommer
känna till.
vi dränka oss själva
i ett hav gnistrande längtan
en förlorad guldålder
som kanske aldrig fanns;
meta-svallvågor piska
vår besvärjelses stränder
med salt och sand och havets fulaste fisk
vars stirriga ögon stirra
upp emot hemliga myters fyrer
som lysa med satans röda giftöga
över vårt altare.
se oss ---
hur vi nu överlever en värld
mer benägen att ge upphov till smärta,
än till något annat.
Schopenhauer hade nog rätt ändå.
människan är en obetydlig fotnot i dagböcker som förhalats
vid dagarnas allra slut.
APOKALYPS II
allt rör sig åt helvete:
himlakropparna ställer sig i profetiskt räta linjer -
och ingenting händer.
hela rymden står i opposition ---
mot vår sol.
vidskepelse, vanvett och rädsla
bäddar barnen mjukt för natten;
apokalypsens självuppfyllande profetia
slår ut i full blom.
kopparbojor bundna till ett tätt mörker
blänka i ett sken från en sol som aldrig funnits.
råttor kackerlackor satans slamkrypande iglar
redo att störta den mänskliga familjen.
skeppsbrottens estetiska skönhet och dragningskraft
berusa och bryta och snärja oss
kaosinfernot av spetälska och dysenteri
hugger missödets tänder
i alla nyfödda små bäbisliv
och den sovande, ringlande
smäller med sina käftar
över det kosmiska maktspelets kulisser.
antityfoner sköljer över kanten till himmelen
och sopar bort allt som finns där;
eldstormar eroderar summan av alla berg
och en vindpust av knivar karva ur djävulens ögon därur.
optimismens kalk tippar över
och timglasets feta midja krymper
i en korsett av existentiell taggtråd
och vi känner guds ögon i ryggen
när vi vända oss ifrån honom---
APOKALYPS III
stackars magra ben bli stommar
som bygga katedraler
vars spiror
skrapa helvetets hinna där över
och krematorieugnarna bolmar
som gamla lungödemkärringar.
gäddorna sätter tänderna i visset vass -
och barnskelett.
månen gömmer sig skyggt som en misshandlad piga
bakom tordönsmoln och herrens knytnävar...
misstankar vakna ur marmorkistan
ockulta krafter vimlar i rörelse
den förstfödde kröner sig ensam i antipati
och offren kravla sig ur det mest bottenlösa elände.
21 mars 2016
20 mars 2016
aphorism
People feel too good, and this sense of happiness and comfortability has spiraled into a complete inability to relate to true suffering of the soul.
aphorism
In order to live life you have to forget about living life, but in order to forget it, you first must need to know it. you can not forget something you do not possess knowledge about.
aphorism
I never won this war because there was never really a war, just two parties subconsciously knowing their rightful places without publically admitting it, out of shame on one hand, and out of dignity on the other.
Biblical studies occupied the dreary soul.
Thousands of hours in deepest state of nausea.
Manic commitment to the study of archaic texts.
Devout to apocryphal SATANO-GNOSTICISM.
Mad exegetes bereft of tongues, ears and sight.
Braying the testicles of thought in a stone mortar.
Erect genitalia releasing themselves.
Smaller bloodletted animals in sexualis.
…the wizards pipe their flutes and masturbate…
Ritual cunnilingus of the devil’s chalice.
Torrential spouts of black SOMA.
Nervous patterns release DIMETHYL TRYMPTAMINE.
Paradoxical revelations complete another.
Complex web of arteries form human artwork.
Gnawing the pulsating aorta of the Self.
A throbbing pulse slit and bleeding away.
The dark whips of discontent licking their hearts.
...their wands snap by means of telekinesis…
The dreary soul drowned in the white eyes of MESMER.
His pendulum captivating the young boy.
Giving away a modest but sincere smile in respect for his tutor.
As the lord of sleep rocks his pupil to coma.
They then wander about to an isolated tomb.
And lay down to sleep with each other.
The tutors tongue invading his disciple’s throat.
White stains of ejaculation were observed.
…afore them a foul weather gathers…
Awry clouds form atop the parapets of the sky.
Thundering forth like a majestic chariot.
Cloudings of locust blocking out their sun.
The benighted horizon cloves like a beautiful vulva.
The sun is melting in the furthest distance.
They give their CONDOLENCES toward the setting sun.
Everything shines in its awesome mystery.
Only this text makes sense to them.
…the wizards lulled themselves to sleep…
Thousands of hours in deepest state of nausea.
Manic commitment to the study of archaic texts.
Devout to apocryphal SATANO-GNOSTICISM.
Mad exegetes bereft of tongues, ears and sight.
Braying the testicles of thought in a stone mortar.
Erect genitalia releasing themselves.
Smaller bloodletted animals in sexualis.
…the wizards pipe their flutes and masturbate…
Ritual cunnilingus of the devil’s chalice.
Torrential spouts of black SOMA.
Nervous patterns release DIMETHYL TRYMPTAMINE.
Paradoxical revelations complete another.
Complex web of arteries form human artwork.
Gnawing the pulsating aorta of the Self.
A throbbing pulse slit and bleeding away.
The dark whips of discontent licking their hearts.
...their wands snap by means of telekinesis…
The dreary soul drowned in the white eyes of MESMER.
His pendulum captivating the young boy.
Giving away a modest but sincere smile in respect for his tutor.
As the lord of sleep rocks his pupil to coma.
They then wander about to an isolated tomb.
And lay down to sleep with each other.
The tutors tongue invading his disciple’s throat.
White stains of ejaculation were observed.
…afore them a foul weather gathers…
Awry clouds form atop the parapets of the sky.
Thundering forth like a majestic chariot.
Cloudings of locust blocking out their sun.
The benighted horizon cloves like a beautiful vulva.
The sun is melting in the furthest distance.
They give their CONDOLENCES toward the setting sun.
Everything shines in its awesome mystery.
Only this text makes sense to them.
…the wizards lulled themselves to sleep…
DET STORA HUSET VID VÄGENS SLUT
det stora huset vid vägens slut står tomt;
i huset vimla alla lagar i en häxvirvel av etiska bermudatrianglar
rummen och tiden överlista all känd fysik
väggarna vittna om ett minnestungt folkmord
och vråarna förvrängas av icke-euklidiska perspektiv.
totalitärt självstyre
över de parapsykologiska fakulteter
av det mänskliga tillståndet
som drar i egots trådar
är moroten framför varje åsnas mule
och portalen
som tar oss tillbaka till hem -
till det stora huset vid vägens slut.
i huset vimla alla lagar i en häxvirvel av etiska bermudatrianglar
rummen och tiden överlista all känd fysik
väggarna vittna om ett minnestungt folkmord
och vråarna förvrängas av icke-euklidiska perspektiv.
totalitärt självstyre
över de parapsykologiska fakulteter
av det mänskliga tillståndet
som drar i egots trådar
är moroten framför varje åsnas mule
och portalen
som tar oss tillbaka till hem -
till det stora huset vid vägens slut.
15 mars 2016
"Spiritually Transmitted Doctrine"
Hearken, whores and beggars, the spiritually transmitted doctrine
Of love, hate, peace, war, life, death, in fusion
In fetters welded, apprehended, captured, locked in,
Tucked soft like a changeling in the crib of confusion.
Where's your hope? - in the furnace of life it is burning,
Ashen, with your culture as Oswald Spengler concluded,
Your utopian gospels and wet dreams and your yearning
Cried by children igniphobic mouthing prayers deluded;
Plow patient your fields; you'll find your Nag Hammadi
Treasures and chests under the throne of Great Athena
And though the West's still alive, I can already smell the rot of its body
And I scour in patience, hungry like the mother hyena;
Perplexing like life, yet clear as a hindsight
I unearth the apocalypse like fucking Tell el-Muqayyar,
Like an awkward social phobic caught in the limelight
But trembling with true will and scolding like fire...
You are Iraq, you are Syria - and I am the fury of ISIS
Carrying AK-47's, planting IED's of ideas
I am the randomness fated in the roll of the dices
The paradoxical conclusion; the essence of Theos
I am a Nietzsche and a horse in a yin-yang of nothing
Sobbing over each other on the back streets of Turin;
A child stillborn, arisen, leaving vacant its coffin
Canonized through hip hop and anointed with urine!
Life's an HIV syringe, and Sartre was right;
All humans are veins and I have gone lost in Bouville,
Hopelessness IntraVenous, angst, a slow burning kite
Against a backdrop of darkness, the horizon, nihil...
Spiritually Transmitted Doctrine, egalitarian hate speeches
Mixing like venom with the rancid blood that is seeping
From the wound left by the bite of the bloodsucking leeches
On the blemished skin of old Mother Europe weeping...
Of love, hate, peace, war, life, death, in fusion
In fetters welded, apprehended, captured, locked in,
Tucked soft like a changeling in the crib of confusion.
Where's your hope? - in the furnace of life it is burning,
Ashen, with your culture as Oswald Spengler concluded,
Your utopian gospels and wet dreams and your yearning
Cried by children igniphobic mouthing prayers deluded;
Plow patient your fields; you'll find your Nag Hammadi
Treasures and chests under the throne of Great Athena
And though the West's still alive, I can already smell the rot of its body
And I scour in patience, hungry like the mother hyena;
Perplexing like life, yet clear as a hindsight
I unearth the apocalypse like fucking Tell el-Muqayyar,
Like an awkward social phobic caught in the limelight
But trembling with true will and scolding like fire...
You are Iraq, you are Syria - and I am the fury of ISIS
Carrying AK-47's, planting IED's of ideas
I am the randomness fated in the roll of the dices
The paradoxical conclusion; the essence of Theos
I am a Nietzsche and a horse in a yin-yang of nothing
Sobbing over each other on the back streets of Turin;
A child stillborn, arisen, leaving vacant its coffin
Canonized through hip hop and anointed with urine!
Life's an HIV syringe, and Sartre was right;
All humans are veins and I have gone lost in Bouville,
Hopelessness IntraVenous, angst, a slow burning kite
Against a backdrop of darkness, the horizon, nihil...
Spiritually Transmitted Doctrine, egalitarian hate speeches
Mixing like venom with the rancid blood that is seeping
From the wound left by the bite of the bloodsucking leeches
On the blemished skin of old Mother Europe weeping...
9 mars 2016
throwing a molotov cocktail
and genuflecting afore the cross;
cuddling with your newborn
and touching private parts of virgins;
vomiting alcoholic filth
and caressing the lamb's wool;
telling children not to play with knives
and thrust a blade through your flesh;
getting disgusted by other people's smell
while scraping the skin off of rotten elk's bones;
feeling the absolute euphoria of love
while harnessing the absolute chaos inside yourself:
these are the twelve sides
of the weird abstraction
we call the dodecahegon
of life and of death
whose vertices
are our experiences
and whose edges
are our actions
and genuflecting afore the cross;
cuddling with your newborn
and touching private parts of virgins;
vomiting alcoholic filth
and caressing the lamb's wool;
telling children not to play with knives
and thrust a blade through your flesh;
getting disgusted by other people's smell
while scraping the skin off of rotten elk's bones;
feeling the absolute euphoria of love
while harnessing the absolute chaos inside yourself:
these are the twelve sides
of the weird abstraction
we call the dodecahegon
of life and of death
whose vertices
are our experiences
and whose edges
are our actions
6 mars 2016
5 mars 2016
4 mars 2016
2 mars 2016
ÄNNU EN SJÄLVUPPTAGEN DIKT OM MIG SJÄLV OCH MIN SÅ KALLADE EXISTENTIELLA KAMP
jag skäms att äta, jag skäms att ligga till sängs
jag skäms att le åt ett barns leende
jag skäms att skratta, jag skäms att må bra
jag skäms att rena min kropp från mitt vidriga avfall:
jag lagar livsmat i ett stormkök
på landsflykt från Eden,
dödssvulten i idéernas Sibirien -
men skammen ger sig inte.
märglad som ett afrikabarn under en sol imorgon utbrunnen
söker jag min egen kvinna flicka hjältinna:
den maasaiska krigarinnan
med sabeltänder
och ett diadem av blomster och taggtråd,
hon som räddar allt
som en poesi-orm av blod eld död
som ringlar sitt pytonkött
kring svaga rader av ord
medan världen rämnar
i bitar.
jag är en bortsprungen hund på ingenmansland
mellan apatin och empatin
som utkämpar det eviga slaget
någonstans innuti ett förbittrat hjärta
som pulserar ännu svagt.
jag söker något som finns
begraven på en dansk kyrkogård
någonstans mellan torino och bouville -
jag har gått vilse.
jag är en duva utsänd ur en ark byggd av cederträ
men som sedan förirrat sig
över vidderna, de blå...
och skammen ger sig inte.
krigarinnan ...
visar mig min väg.
jag skäms att le åt ett barns leende
jag skäms att skratta, jag skäms att må bra
jag skäms att rena min kropp från mitt vidriga avfall:
jag lagar livsmat i ett stormkök
på landsflykt från Eden,
dödssvulten i idéernas Sibirien -
men skammen ger sig inte.
märglad som ett afrikabarn under en sol imorgon utbrunnen
söker jag min egen kvinna flicka hjältinna:
den maasaiska krigarinnan
med sabeltänder
och ett diadem av blomster och taggtråd,
hon som räddar allt
som en poesi-orm av blod eld död
som ringlar sitt pytonkött
kring svaga rader av ord
medan världen rämnar
i bitar.
jag är en bortsprungen hund på ingenmansland
mellan apatin och empatin
som utkämpar det eviga slaget
någonstans innuti ett förbittrat hjärta
som pulserar ännu svagt.
jag söker något som finns
begraven på en dansk kyrkogård
någonstans mellan torino och bouville -
jag har gått vilse.
jag är en duva utsänd ur en ark byggd av cederträ
men som sedan förirrat sig
över vidderna, de blå...
och skammen ger sig inte.
krigarinnan ...
visar mig min väg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)