The people toil upwards without much choice under heavy
yokes of addiction, constrained by copper fetters, masked
with the blackest, a most coarse leather as not to speak, not
to impress with humility and destitution whatever folk will
pity them along their pitiful way. Masters of the various arts
of morphinism and alcoholism, of every kind of vice and
addiction under this sun, hungover from the unearned
privilege, choleric and spiritually malnourished, hollowed
out, like voided shells, from the empty ejaculations of many
sad, bestial moments and from the spiritual destitution
present in the hearts of every person construing the eternal
as temporal; the Sacred as Profane, the sinful as liberating,
and the fear of God as some form of superstitious
decrepitude or impotence. From the foothills of the world to
nauseous heights of elation the procession proceeds, along
vertiginious trails of failed hedonia snaking upward through
velvet fields and through the gate of diamonds only to fall
from grace, from the top, and to repeat the chore again and
again and again, as soon as they hit the ground.
A procession of Sisyphean morons stuck like the hamster in
its loop, like slavefolk pining for their very bondage to be
eternal.

 

 

 

 

 

 

 

 

vilka försmädelser hon får utstå av folket !
krigarinnan.
av folket, som är så dumma och förtappade
att de inte ens kan begripa att det är att darra och jämra sig de ska
vid blotta åsyn av den stora förskräckliga uppenbarelse
som nu ligger framför deras fötter!
hennes liv kom som en flackande låga
någonstans från ur i mitten av en enorm rökdimma
vars kraft avlar de vackraste former ingen kan se !
halvmåneläppar, gyllene brynja av brons.
en hagelstorm av kastspjut, ett svärmande kaos runtom.
ugnsglödgat malm, Nimbus guldbekransad,
dansande svärdsegg, härdat stål.
tjusningen i ett övervunnet motstånd
är allt
för henne.
att utvidga Guds domkrets på jorden !
en fjärils tro på vinden
och en getings tro på sötma
är en människas tro på nåd,
en cynikers på alla tings sjukhet och fulhet,
och en krigarinnas, på hennes extatiska kraft.

 

 

 

 

 

 

 

denna extatiska kraft har vissnat bittert,
som en trött augustimaskros,
till något som mest liknar grått och tragiskt stoft.
det känns nästan hopplöst och meningslöst
att numera fortsätta be för hennes tillbakakomst
och för hennes mytologiska upprättelse.
den extatisk kraft, som i händerna på krigarinnan
en gång i tiden omstörtade världar i plural,
har nu omvärvts besviket i en bakvänd förbannelsevirvel.
...och likt ett nyfött barn lindat hårt i den varma filt
som långsamt men säkert även kväver det,
gjorde den inget ljud ifrån sig när den försvann...
den bara tyst, och enkelt, försvann.
. ...eller kan vi ännu hoppas
att något någonstans fortfarande brinner
på svaga blågröna flammor
där, inuti det hjärta
som till synes förbittrat all sin glöd?
hennes liv spänns mellan fyra stora hingstar
som står alla vända mot varsitt av de fyra väderstreck,
och som snart ska komma att iaktta sin rasande gallopp.

r a k b l a d s v i n d a r .
översvämningar av havets salta lödder.
det ödelägger oss och bäddar oss för den sista natten.
delar av bortglömda foster, dess rester,
på d e t s t o r a h å l e t s köttväggar.
öknens slöja gömmer döden i sandhavet.
svartmålade minareter,
förstörda kupoler,
koraner trasade,
skägg satta på eld.
blodregn och änglafjädrar,
guld från glorior smälta;
det heliga giftets gasdöd
och djävulens kokande olja
som strilar ner
från himmelen!
allt ogräs och alla tistlar och nässlor sammanstrålar i hemlig konspiration
för att planera och koordinera sitt uppror mot skönhetens despotiska tyranni.
ett plågat barn är låst i bojor
som är svetsade till skorpan av en värld
ännu ej mogen att kräla ur sin moders inre.

 

 

 

 

 

 

 jag ser vargen i brynet,
vår värld går under snart.
men inte i eld, svavel, blod och storm,
utan lindad mjukt i tystnad.
ungefär som en skrumpnande växt.
så kommer det se ut:
förstörelsens ödespöken har redan börjat
trampa blåklockorna tillbaka till helvetet.
saker och ting som inte ännu borde dö
slocknar och dör ut som bordsljus
på ett väldigt odramatiskt
och förtvivlande sätt…
nu stinker vårens grönska surt
som nåt alldeles för länge kvarglömt
och en söt liten lönn gråter våldtäktstårar
med monstrets sperma tjockt där nere
i det som förut varit orört.
en distinkt doft av lavendel och ruttna vaktelägg
smeker hennes näsvingar som inandas
med vidaste gavlar ångestens likblomma
som slagit upp i tusentals diken runtom.
dimman skingrar över alla skogens tjärn.
något enormt gäspar och jämrar sig.
mjölken har lapats under nattens tysta timmar
av något oinbjudet och ovälkommet.
kattorna har irrat sig bortkomna i törnbuskar
och ögon är stuckna och trädda på strån
som smultron i april.
det rinner in saltvatten
i våra sjöar och åar utifrån.

Juni brinner i grönska.

häradshövdings asblod droppa 

från ansträngda, stränga, översträngda strängar

och ett vackert spel på längtans lyra dansa. 

 

 

 

 

 

 

den enorma spenen dinglar från himmelska parapeters kolonner, och så sker det:

livets och skapelsens varma vita mjölk

dränker sommarens Sverige det ljusa, det gröna, det våta och blå.

en mild bris av rutten tång och tjära.

vägar som ormar av eld och blod

ringlar genom berg av järn och dimma.

vildmark, snåriga tjärn och vitmaskarnas

eviga fittmarker. tiotusen eviga tunnlar

och heder och myrar runt byarna.

tiotusen vattenfall som brusar

frihetens söta storm.

torka, hetta, grödors död.

en svart igel suger landets blod från jorden.

en dödsröd ros är en dödstrött

och höstsvulten och dödsdömd ros.

 

 

 

 

 

 

 

vindblåst, ruvande tomhet.

en vidsträckt tystnads innersta öga.

en tystnad som inte ännu vet just varför den är tyst,

ett gråt som inte ännu vet just varför det gråter.

stekheta, vita kulingar och stötar av värme, helvetets avgaser.

hökens uppspända jaktöga stirrar tjusigt på det veka bytet.

fåglar kucklar i det nära och i det avlägsna,

och ekorrar klättrar trädens bark.

ett flammigt kvalm

drar över

torkat halm.

 

 

 

 

 

 

 

 

och där! poff!

det sker på en sekund och på ett ögonblick –

gnistan tänds, skogsbrand!

det enda som kan höras är ljudet av svaga flammor som sprakar.

"ja visst gör det ont när knoppar brister.

varför skulle annars våren tveka?"

(ingen vacker människa kan gärna förneka

sin egen skönhets reflexion i Karin Boye.)

det måste ha varit åtminstone ett hundra alnar högt, tornet,
och många skulle säga till och med ännu högre än så.
så det sägs, och så har sagts.
i vilket fall som helst står slottet där det står.
rätt i ett runstenslandskap
i uppländsk augusti
står denna majestät
i solen bland träden och gräset och löven.
morgonrodnad, febrig dagg
omhuldar kallt,
sen varmt,
sen kallt igen.
en kylig fuktighet, eller en fuktig kyla.
det är väta i gräset längs med slottet
och runtom i den vackra trädgården.
gamla benpipor, kraniespillror, hastigt rivna dagboksblad, spilld bläck.
olyckskorps maskätna vingar. dikter om kärlek och ridderlighet.
något visir från någon gammal tapper krigares hjälm.
allt detta och hundra andra saker och ting.
knäktars kvarglömda artefakter och sådant
kan med enkelhet träffas på, om man bara skulle leta lite omkring.
slottet är enormt och ligger som i en vagga
i en dunge med mörka, hängande träd och ansat buskage.
trevliga bruksmiljöer och öppna uppländska fält med raps
breder ut sig i landskapet runtom.
Östra Aros, ett större samhälle tillika traktens hjärta, ligger bara en kort bit bort.

 

pretty much done. soon atleast.

 BILLOWING PURPLE FIRE

velvet and brimstone,
a crown and a wreath
to the lava-throne

billowing purple fire
rancid breaths from open mouths breathing hell
exhale insidious tar-storm, mordant flame

 red fangs in the brume funereal protrude
 beneath shimmering eyes judgemental

crepuscular beast of no moon!

consciousness rapidly oxidates
in the immediate surroundings
of this revelatory conflagration

abrasions tear across the earth and the sky!

close-mouthed devil pig appears

the devil always breathes through his nose!

I want to ask myself "why am I here?"
instead of the general "why are we here?" –
the latter, the way I see it,
constituting a total irrelevance
in face of the former.

the question of "why are we here?" is void and null, irrelvant, philosophically dead. only God can know a thing about it, and if there is even a "why". 

this is the trademark of my religious existentialism.

     sin is sin and sweet is sweet and salt is salt and truth is truth,
     no matter how piss-minded feeble freaks of this world
     try to drag and drown it in the stinky offal muck
     out of which they themselves arose
     as envious, woeful beings
     filled with rage; exasperation.  

    only human interpretations can be of a relative nature;
    never the substrate which feeds them.
    this is my basic apprehension;
    an immature conjecture on the ontology of things, i concede that,
    and i can call it immature myself, i concede that too,
    but i can never call it inauthentic -
    calling it inauthentic would be inauthentic -
    and God would never concede that!
 

there is a great Holy bliss
in willfully undertaken labor,
and discipline makes freedom,
struggle is required, sacrifice ordained...
no matter what the hedonists, the nihilists,
and the indescriminate fatties and self-lovers
would otherwise suggest.

personal, existential singularity
is a sorry delusion
if life is not lived fiercely
in the breath of the living God.

only in spiritual warfare
God grants uniqueness,
character, distinction, true Selfhood.

in religious radicalization
the individual is forged.
 

Pacifism
will always be conquered
by that which wants to conquer it.

you may bind my hands with twine, you dog,
but I exist under different jurisdiction:
i work under Truth and Holy Justice,
and i try to the highest of my human ability
to promulgate on barren earths
the Divine law, by which all other, written, laws
are put aflame!!!!!

toiling upward without much choice under heavy yokes of addiction,
constrained by copper fetters, masked with the blackest, a most coarse leather as not to speak, not to impress with humility and destitution whatever folk will pity them along their way.

masters of the various arts of morphinism and alcoholism,
of every kind of vice and addiction under this sun,
 hungover from the unearned privilege, choleric and spiritually malnourished, hollowed out, like voided shells, from the empty ejaculations of many sad, bestial moments
and from the spiritual destitution present in the hearts of every person construing the eternal as temporal; the Sacred as Profane, the sinful as liberating, and the fear of God as some form of superstitious decrepitude or impotence.

from the foothills of the world to nauseous heights of elation the procession proceeds, along the vertiginious trails of failed hedonia snaking upward through velvet fields and through the gate of diamonds, only to fall from grace, from the top, and to repeat the chore again and again and again,
as soon as they hit the ground.

a procession of Sisyphean morons stuck like the hamster in its loop,
like slavefolk pining for their bondage to be eternal...