going going

609

SVENSKA SPRÅKET
fantasier. det är svårt att förklara men ibland kan jag liksom sugas in i mörkret. jag är rädd för mörkret. men jag sugs in i mörkret ändå. när man lägger sig i sängen, släcker lampan och blundar. som en spänning i axlarna, att något sveper sig närmare inpå en. fantasier. jag kan befinna mig i en subjektiv fantasi. men det finns mycket obehagligt där. ändå sugs jag in i mörkret. det är som en hemlig värld, där det yttersta är att fantisera sig absolut ingenting alls.

SVENSKA SPRÅKET
paranoia. och jag börjar uppleva världen på ett subjektivt sätt. men jag är så fruktansvärt medveten om att det är subjektivt, fast samtidigt lika legitimt. man klyvs. och det är som om bara genom att klyvas kan man bli hel. det finns en mild krypande extas i det hela svallandet. men det är något annat det där. i fantasin om ingenting.

SVENSKA SPRÅKET
vad finns det jag vill berätta undrar jag. jag vill berätta att orden inte räcker till. vad kan jag berätta allt jag kan berätta är att jag inte kan berätta. det finns ingenting att säga, allt är sagt! det döljer sig redan i allting. kartor och recept. man måste bara leta! hur ska jag sätta ord på det här. och varför! ja, att jag ens skriver, där finns svaret med. ni har väl förstått; svaren är frågorna och frågorna är svaren? upp är egentligen ner, men samtidigt är det inte så. man kan bli rädd i förstånd, salig i förvirring. två är ett tte rä åvt.

SVENSKA SPRÅKET
ni kan skrika så hiskeligt, men ni stannar sällan upp för att höra vad det är. det är som om det rinner något förfärligt ur oss alla. så har det alltid varit och det är ju det som gör oss till oss! smittor i mässandet, virus i språket, sjukdom i själen. kan ni inte i alla fall ibland höra "jag dör" i alla grottmålningar, skyskrapor, samtal och speglar. något instängt litet spöke försöker ta plats i huset. foten försöker nudda marken. ni gråter ju er egna syndaflod.
säg mig! kan du vara tyst?

SVENSKA SPRÅKET
jag äter upp mina egna spyor och vet jag vad jag har i mig. jag hör vad det är och det är tyst! tänk på vaccin, hur det fungerar. jag kan inte låta bli att läsa, se och höra dåtidens profetia. här är den igen, har du börjat hosta än? det kanske även rinner ur näsan, punkturskadorna mellan benen och nu börjat växa ur skinnets porer? har du börjat stamma? det försvinner inte förrän du ser att det finns där.
kan du se det som inte syns? höra det inte som inte låter? läsa orden jag skriver som pappret och det vita som texten?

22/9/14

någonstans djupt i förtvivlan, vilsen och frusen i mörkret, i en bassäng av rakblad färgad röd och av mig misstagligen förmodad ett rosenbad. när det hela trycker in mig, kramar ihop mig som en orm, kvävs jag och jag upphör. som om jag tryckts in så hårt från alla kanter och hörn att jag inte får plats. och därmed måste upphöra. ungefär imploderar. då händer det något. någonstans i den djupaste av förtvivlan och fullkomliga uppgivenheten fylls jag av ett första andetag. ett riktigt ANDEtag. och allting blir plötsligt ofantligt vackert. brist på ord. solen går upp. att stå, blundades med djupa andetag, känna ljus och värme. kan någon förstå vad jag menar, vad jag försöker säga? ungefär som den där känslan efter vintern, som när man spenderat 3, 4, 5, 6 månader i mörker och kyla och egentligen, inser man då, glömt bort att våren av nödvändighet faktiskt kommer. och det blir vår på riktigt, när man sitter bakom skolmatsalen lutad mot tegelstensväggen och blir värmd i ljus av riktig solstrålar. inte vanilj genom vintermoln. riktiga strålar från en klar himmel. kan någon förstå vad jag menar. jag vet inte varför jag skriver det här. jag behövde bara säga, att det är varmt och ljust nu. och att allt det äckliga, någonstans är fruktansvärt vackert. sorgen är lycka. lyckan är sorg. anden i andetaget fyller mig ut i fingerspetsarna. jag kan gå och lägga mig nu.

19/12/14

I often think to myself what all the crackling, stuttering and belching sounds of this globe might sound like to anyone out there listening. Or; if we were to play but one piece of audio as if the globe itself were a speaker and the galaxies ears trembling impatiently to perceive the degree of our affliction - which piece would it be?
A cacophony of wails, sighs and moans. The trickling of savory tears escaping the ecstatics and the mothers. The grunts of fathers disobeyed and forgotten. The hum of morning traffic, the provoking tone of lullabies and the gashing of screaming babies. Wolves howling for their clan in the night forests and a lost calf aaoooing his majestic whale family in the vast waters.
A fire spitting and tools clinking. A rocket, launching. The thumps of knees hitting the ground, the snapping sound of spines bent over as heads bow and the faint thud of hands joined. A result of technology entering autodestruct by the same hands who eagerly created it and thus devouring another result. The beep a camera makes when recording ensues. The cracking of ice bidding drunken youth farewell. Panicked calls to emergency hotlines. An amorous yes and a muffled no.
Repressed exclamations. The sudden pause of an orator realizing there are no words. 
This NOISE in every fragment of a sound. And every fragment of a sound coming together in noise once again.
As to the degree of our affliction, I have little to add. The realization of its nature is as disturbing as it is calming. If there is anything listening, I am unsure to as if it would react. Should it hear a  molestation I am sure it would suffer a seizure. Should it hear the whole composition as one - a low vibrating hum - I suppose it would say nothing at all. I am listening.

22/12/14

Det är som om det jag ber om i livet - kommer till mig. Jag kan säga till världen; ge mig det här. Allt jag behöver göra då är att ha tålamod och öppna ögon, så uppenbarar sig snart produkten av mitt önskemål.
Tidigare kanske det har varit så med, men att jag inte kunnat se det. Haft ett frustrerande tålamod men stängda ögon. Det är som om vad jag behövde ge i utbyte till världen, var blod. Jag fick vandra genom ett inferno i huvudet. Men ett saligt inferno! Öppnade en dörr och ut ur den kom en helt ny värld. Först var det i princip psykotiskt. Men jag svalde syndafloden. Och nu ser jag! Nu kan jag säga till världen; ge mig det här. Och jag hör att världen lyder.

Om jag ber världen om något, och det inte kommer, hur ser jag på saken då? Är det inte ändå så att man måste vara förmögen att se hur ens livsupplevelse är någon typ av gnista som uppstår när tid, rum och jag möts. Jag behövde färdas bortom tid, rum och jag för att inse det. Det ledde till en väldigt kämpig tid och höstens intensitet har nog mycket att tacka blodritualen under den där trippen. Trippen där jag försvann igen, men mycket mer intensivt så. Jag försvann, transcendens eller immanens? Båda två, samtidigt. När jag kom tillbaka fick jag en så kallad snedtripp. Jag fattade inte att jag "trippade" för att det vara så fruktansvärt normalt jämfört med att vara försvunnen. Jag fattar fortfarande inte att jag "trippar", kan man väl säga. För hela den upplevelsen har lagt som sig ett tunnt lager över hela min "nyktra" livsupplevelse. Det kan bli väldigt obehagligt och man måste gå försiktigt i limbo. Rätt vad det är så skiftar rummet och man trampar rakt in i en avgrund! Som en fascinerande människa en gång sa; beware of the light - it may take you away.

Let us here dictate an absolute premise of theology; of spirituality: to every little glimpse of holy light, there is a corresponding darkness, ravenous, with greater endurance… for does not death and darkness certainly swallow everything, absolutely, in the end… and if not, what kind of life may ever outlive it?  What kind of existence can possibly free itself from these welded fetters of time and death? To every emanation of light, there is one of darkness; to every Sephirah, a corresponding Qlipha; a compensation, eternal. There is room for no such darkness in the concept of the Holy Trinity as described by Christian dogma – imagine now for yourself that ridiculousness!     

What a black, hideous obscenity love can be; what a monstrosity, which masticates and swallows and digests in its abominable bowels our whole lives… I have felt it firsthand, if not its whole destructive power, then at least my body have been tattered with fragments from its explosion … who can flee such a thing?

. . . . . DU ÄR ALLT SOM FUNNITS OCH 
NÅGONSIN SKA FINNAS EN SPJUTSPETS 
I FLINTA UNDER EN INLANDSIS SKAPAD 
AV SÖNDERFALLEN TEKNOLOGI DU ÄR 
ETT FRAMGÅNGSRIKT MISSLYCKANDE
EN UPPENBAR PARADOX MED FACIT ETT 
NEUTRUM EN ELD EN IS ETT SNÖTÄCKE EN 
LAVIN SOM ARBETAR SIG UPPÅT MOT 
BERGETS TOPP OCH ETT SÅR SOM INTE 
BLÖDER DU ÄR EN KULA UTAN UTGÅNGSHÅL
OCH EN TERRORHANDLING UTAN 
OFFER DU ÄR MÄNNISKA OCH JAG HATAR 
DIG SÅ SOM JAG ÄLSKAR DIG DRA ÅT 
HELVETE ÄT NU MIG TILLS VI BÅDA 
SVÄLTER IHJÄL  . . . . . ?