run, flee! quick, in terror...
the sun sprays bullets, spring is here!
the devil rips the existence triptych:
birth - life - death
means nothing now,
and we, we are all going to die!

- excerpt from something upcoming

thought vomit, 15:31, sunday

the world is filled with such ugliness and beauty,
contrasting, that the mere thought of it all is nauseating, really.
i feel so much hatred, i feel so much love.
how could one live without hatred?.
how can you maintain spiritual, personal integrity
in this morass of a world without hatred,
contempt as a continuous parameter to relate to?
i don't understand it at all.

how the fuck can you be or become whole
without hatred and love as two equally bearing baulks
in this basilica of everything we call the personal life experience?

i dont understand, in the slightest,
these lobbyists and these social justice warriors
demanding a complete state of love as a replacement
and improvement, even, over love and hate, combined,
in wholeness and compensatory counterbalance.

i ask you, how can one remain whole without hate?
you bitch and bitch on about how hate
is eroding and destructive to oneself,
that it brings along nothing but negativity and dejection, and pain
and that it demands so much energy and yada yada

... but i ask you:

have you ever been in love? have you ever loved?

...talk about negativity and destruction.

love will surely set you free, but if you do not hate,
you will never have the slightest idea as to what
you have been freed from.

but i dont care, go on and live your little lie
that unconditional love
and nothing but unconditional love - and tolerance -
will save everything good from everything bad.
i will hate you for it, this i know -
because i do not really tolerate it.

holocaust poetry

this is an anthology of poems, the first we've done. more collections will probably follow. it is written in the swedish language. a full translation is somewhat probable. the title is "war & love". holocaust poetry signed the end commune.

assurbanipals bibliotekarier

mina tankar är malda
i den mesopotamiska mytvärldens kvarnar.
min eteriska varelse
kokar på svaga flammor
i den assyro-babyloniska diktningens järnkittel.

jag är - assurbanipals biblotekarie.
bortglömda vokabulär
fattar blå eld på min tunga, och förångas mytiskt:
en arketypisk kondensering
av hundra kaosvarande tankeförlopp
som får gilgamesh själv
att svettas och spotta i frän avundsjuka.

en cancerbrand brinner i horisonten - i mig -
men därom finns ingen rök.
självuppfattningssjälvantändning
bränner oss alla: omfamna, fly;
valet är din lott, ditt svärd.
det ljusa året tvekar alltid, bäddat i kulen natt.
för att det gör ont – livsfarlig smärta -
när knoppar blommar
och slår ut
längs de två stora floderna
på vårdagjämningens första timme –
inannas väldiga tårar ringlar
som giftiga ökensnokar,
och vattnet flödar sedvanligt bittert,
men av evig, evinnerlig nöd.

inbundna
i ensamheter
som i dess oerhörda kraft
skakat de sista vandringsduvornas
psykiska grundvalar
sitter de lärda i giktbrutna ställningar
under den högsta gudens diĝir
i assurbanipals bibliotek.
all samlad kunskap här – ett bländverk,
ett häxbål av lögn och irrlära -
tio tusen steg i vansinnig riktning? – eller
ett människans yttersta monument;
vårt intellekts och våra existentiella förkunnelsers
allra sydligaste vakttorn?

må så vara!
det är min arvedel, dechiffrerandet -

en bländande fantasmagori av nedärvd visdom
som strålat nukleärt  
genom generationer –
jag är assurbanipals bibliotekarie;
mitt bröst dånar med assyriskt krigiskt dön.

keruberna

kerubers pilar återstudsa
mot ögonlock av järn,
och vargbarn smälta in i det vilda
vid första vittring av människa.
femton hundra tusen tungor slicka
i en diabolisk cunnilingusakt
med självaste solsystemet -
torkad säd kittla tallösa läppar.

keruber fastna med blickar
in i förintelsens smältugnar
hej mamma, hej pappa -
ögonfransar skälva som strängar.

de lilla ängaliven förgås
i en slutgiltig orgasm av likstelhet;
en extatisk kraft, som i greppet av en krigarinna
skulle omstörta universa i pluralis
men som nu innesluts besviket
och vissnat som en maskros
till grått, grått stoft
någonstans inuti ett hjärta,
som förbittrat all sin glöd:
saltkokade själar hänga på krok i slaktboden
som tillhöra livet självt.

graphic einsatzkommando delivering
drunken nights

our graphic einsatzkommando is delivering new goods

hur många år är en evighet?

du vill veta, hur många år, en evighet?
räkna ihop alla trädens årsringar
i samtliga skogar och trädtäckta marker -
från sibiriska taigor
till newfoundlands granlandskap
via amazonas
och cederskogarna i det eurasiska gränslandet.
du vill veta, hur många sår, ett självmord?
räkna ihop dina underarmars ärr -
så mycket är din självdöd värd.