Att bli provocerad, är som att slå sitt huvud i en spegel och anklaga sin reflektion för glassplittret man har i pannan.
Vi sitter i vägkanten och ritar kartor. Vi omgiver oss själva med bilder på andra platser och vi har börjat kalla det för att resa. Det är sant att omgivningen ändrats, men vi har ju inte rört oss ur fläcken.
Solen går upp men inte förrän middag inser jag hur efterblivet det är att jag har på mig en pannlampa och tar av mig den. Sen börjar det bli mörkt igen. Det brukar dröja ungefär till midnatt, tills jag minns att jag har en pannlampa. Blind, söker jag fram den. Sätter på den. Skriker i rädsla. Ryter i ilska. Över hur långa skuggor allt har.
Om igen.
Låser upp dörren, öppnar den. Ser att det finns något magnifikt där ute. Låter mig bli inspirerad och gör magnifika saker. Men jag glömmer bort. Att gå ut. Glömmer bort. Att det var det jag ville. Går. Knappt. Ens. Över. Tröskeln. Mina tår har snuddat vid den ett fåtal tillfällen och bara det var att dö. Men jag har ännu inte sett fasaden på mitt hus. Och när jag gör det, är det väl ändå inte mitt hus längre.
Apropå det måste jag anse att en nyckel inte är en nyckel förrän man vet vilket lås den tillhör. Förutsatt att det finns ett lås. Tills man vet det, är ett knippe nycklar en spretande klump metall som tynger fickan, men som man inte riktigt vågar slänga bort.
Om jag ska vara ärlig upplever jag nog inte mer dagsljus efter att jag tvättat mina fönster. Jag fortsätter gnugga dem för att fönstrena inte låter sig krossas av min näve.
Under en av mina första trippar tyckte jag att vinden sakta blåste bort mig, började med näsan. Tusentals år av erosion koncentrerat på några timmar.
Kroppen är stel men när man kokar benen rinner det ut någon vätska från mitten av dem.
De har murar runt sina trädgårdar och i uppförandet av dem har de lämnat plats åt fönster, som nu täckts för med träplankor. Kanske för att slippa se köpcentret konstaterade han. Men de hade ju tydligen även missat
minst
en
vit
uggla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar