5 jan. 2018
pseudo-philosophical drivel about radicalization and subjectivity
Radicalization is but a dysphemism for uncompromising individuation, and society can not tolerate uncompromising individuation because by the point it has become manifest and begins to work for its own completion, accumulating with every second larger and larger other authorities, destructivity and hostility has outgrown all possible negotiation, and has engaged the proprietors of it with ardour, spine and strong-willed discipline... the need for purging becomes stronger than even the want for social communion, and even yet, it threatens to overwash it, as if flood-waves over crops and pastures along the river-bank... yes, that is why radicalization is treated as if a pest, even though it is merely by definition an explosion of subjective potential, of hyper-individuality... for many a folk it sounds great, and it feels good on the tongue, this individuality and this uniqueness, but many a folk indeed do not understand what real individuality and real uniqueness would unleash - neither do I, and that is the point! To treat it as if benevolent in nature, just we love and just we are free and jolly enough, is to poke a hideous beast which sleeps in the secrecy of night! But you, you become instead jubilant and optimistic about this, rather than to feel the fear and trembling you perhaps ought to feel, maybe atleast in part, about this great inward and personal revolution, this fission between man and woman, between state and individual, between class and class, between race and race, the segregation of societies, cultures, ethnicites into fractal nuclei of a billion exponentially fragmentizing and separating entitites...listen - I am not an opponent of this development, I am not against it per se, not at all, but I need scolding you for your idealism, for this is your monumental delusion and this is the Polaris by which you compass your travels and journeys.. and, worse yet, you have even managed to find somewhere within you the audacity and the self-confidence to even suggest, and promote, and outlive this unbound individuality yourself, as if a pioneer of filth and debauchery, and you sell it as if a product on some shelf somewhere, as if an essence of aether trapped, captured like a ship in a flask of glass... you say, as if on the corner of some dirty street: come now with me, come now and consume me, fuck me, feed me; laugh and shiver with me until I die... food, sex, sleep, death - is this the dream of yours? Then package it as if an ideology, good luck... surely this cowardly way out of the underworld must stink up these grottos and caverns with the fogginess of human weakness... but yes, you go on and get out there like the whore you are, sell it, your faux individuality which you have sugared with a coating of hedonism and gluttony as to lure the youth and the children to it... I have never before heard of such an abuse of the coming generations! Let me tell you: when society claims for its citizens the freedom of expression, and even urges its population to make the best use of it, it comes with a tremendous caveat, yes, for we are free to express our individuality but only until it becomes dangerous for the other, which is a suffocating limitation for the courageous one: you may only push so far... and that is why this piece of judicial nomenclature itself, this freedom of expression, the abomination of demagoguery, is an intellectually dishonest phraseology at best, and an outright fucking deceit at worst! Do you value honesty? Then, by all means, anabaptize it, rename it, rebrand it... yes, perhpas it ought to be called what it really is, instead of what it failingly aspires to become... but what is it then, in honesty, in reality? I would say, a tolerance for certain mild expressions of shallower, greyer, more colourless and more timid variables of personality. Something like that. That is the true face of this freedom of expression you talk and talk about... but your freedom of expression is an artificial fabrication created outside of the actual human experience of it, for it tolerates not expressive freedom in extremis, rather it promotes a hoax of individuality, as if a mind-trick - it is just a fancy concept, a judicial term, a socio-cultural empty value of the herd, mostly unnoticed, unused, under-appreciated, discarded as taken for granted... but yeah, I suppose you may throw your freedoms under the bus as you wish, that is your decision to make, but what I want to say is that freedom of expression in its most honest and honorific emobodiment would mean the same as radicalization to the point of even becoming interchangeable in terms of phrase - and this is something which every sophisticated society ought not to tolerate... and we might ask ourselves then,why no tolerance for it? Indeed, for the sake of its own prosperous growth into the future! But heed though, every one of these societies, aspiring to this idealistic falsarium of utopia, wherein flowering individuality hugs with love the unhinged and unrestrained gluttony of sex and pleasure... for this reason alone, heed, yes, that the beasts of radicality hunt at night, and yes, these wolves whom hunt the lamb and the cattle in the outlands do so not for the sake of food but for the sake of uncompromising individuation at the behest of others innocence, which is uproar against all, the only logical conclusion of individuation in extremis, and which becomes in essence radicalization: yes, radicalization is but a dysphemism for uncompromising individuation.
30 dec. 2017
"NIHILISMENS KRÅSHAJAR"
nihilismens kråshajar
som glider sina fjäll
mot den dykalla bottnen
på jakt efter syfte
och mening nog att fortsätta med denna jävla skit
som världshavens saprofyter
ber
till tiamat
att hon må fälla ännu en majestätisk val
så att de må
lyckas övervintra
ytterligare en arktisk piskning
av vardag, o' heliga vardag -
ett horliv helt enkelt, ett horliv utan motstycke.
kråshajarna kämpar och kämpar, men det blir kallare var minut:
de uppslukas till sist
i ett nafs
av den uråldriga och makabra sjöorm
med hundra långa halsar
vars andedräkter
är de kvalm de famlar sig fram genom,
och vars frälsning
de bett om
i form av den val
som aldrig någonsin föll.
som glider sina fjäll
mot den dykalla bottnen
på jakt efter syfte
och mening nog att fortsätta med denna jävla skit
som världshavens saprofyter
ber
till tiamat
att hon må fälla ännu en majestätisk val
så att de må
lyckas övervintra
ytterligare en arktisk piskning
av vardag, o' heliga vardag -
ett horliv helt enkelt, ett horliv utan motstycke.
kråshajarna kämpar och kämpar, men det blir kallare var minut:
de uppslukas till sist
i ett nafs
av den uråldriga och makabra sjöorm
med hundra långa halsar
vars andedräkter
är de kvalm de famlar sig fram genom,
och vars frälsning
de bett om
i form av den val
som aldrig någonsin föll.
"FRÅN ETT ANNAT PERSPEKTIV"
oskuldskött darra av begärets elektricitet
men uppbådar en styrka nog inom sig
att avstå
från att återgälda
svinens avklädande blickar,
för oskuldsköttets vackerhet ljusförses
av en förlorad och bitter måne
som spränger sina egna rostiga gränser
intill och inpå den intethet
som hungrar efter den, och som i en dunst av ömsesidig lusta
ävenledes efterhungras
av månen egna gap;
en vildsint måne
som gudarnas glädeflickor;
deras tunikor gnistra av kyskhet
men fittorna skrika av ett annat mål
och tyget av sammett kan ej smutsas nog
så länge hon förmår trampa rätt
över de fält och de kolnade stigar
som dock är gillrade
med djävulens sluga fällor...
men uppbådar en styrka nog inom sig
att avstå
från att återgälda
svinens avklädande blickar,
för oskuldsköttets vackerhet ljusförses
av en förlorad och bitter måne
som spränger sina egna rostiga gränser
intill och inpå den intethet
som hungrar efter den, och som i en dunst av ömsesidig lusta
ävenledes efterhungras
av månen egna gap;
en vildsint måne
som gudarnas glädeflickor;
deras tunikor gnistra av kyskhet
men fittorna skrika av ett annat mål
och tyget av sammett kan ej smutsas nog
så länge hon förmår trampa rätt
över de fält och de kolnade stigar
som dock är gillrade
med djävulens sluga fällor...
"MIN TUNGA"
min vederkvickelse - till världen - är sotsvart -
så som diamanter - malda - till stoft;
mina ord dör
en ensam död
på min tunga nu
medan alla dess innebörder skiftar vidare,
mellan varje olika färg och nyans
livet möjligtvis kan mana fram...
tills det jag ser framför mig
är en regnbåge svart som horlivets fitta;
min tunga är den skarpaste diamant
du någonsin blivit bländad av
en tunga
som lyser
svavelsolen
över ditt hål där nere
medan jag slickar det.
alla mina ord
alluderar
existensen
så som en rolös ande
fastnar i spegeln
framör den eviga
och oåterkalleliga
intetheten
som virvlar där bakom.
så som diamanter - malda - till stoft;
mina ord dör
en ensam död
på min tunga nu
medan alla dess innebörder skiftar vidare,
mellan varje olika färg och nyans
livet möjligtvis kan mana fram...
tills det jag ser framför mig
är en regnbåge svart som horlivets fitta;
min tunga är den skarpaste diamant
du någonsin blivit bländad av
en tunga
som lyser
svavelsolen
över ditt hål där nere
medan jag slickar det.
alla mina ord
alluderar
existensen
så som en rolös ande
fastnar i spegeln
framör den eviga
och oåterkalleliga
intetheten
som virvlar där bakom.
"ETT ELDHAV"
pelare av lava och svavel
stiga röda och svarta som kolonner
ur en ocean som bolmar av en kärleksolja
i sin sista bränning:
ett eldhav brinna snabbt och fort så vi må dyka snart, göra oss redo för fallet,
i synnerhet om vi önska känna oljans envishet mot kroppen,
hur den klibba och kleta,
kokandes,
i fränhet med köttet
som omhuldar våra vita ben
med naturens varma späck
men som nu falla av dem
med en mörhet
som blidka hoven.
stiga röda och svarta som kolonner
ur en ocean som bolmar av en kärleksolja
i sin sista bränning:
ett eldhav brinna snabbt och fort så vi må dyka snart, göra oss redo för fallet,
i synnerhet om vi önska känna oljans envishet mot kroppen,
hur den klibba och kleta,
kokandes,
i fränhet med köttet
som omhuldar våra vita ben
med naturens varma späck
men som nu falla av dem
med en mörhet
som blidka hoven.
"ETT DRUCKET TAL"
ett drucket tal spänna sin båge
och splittrar världens nykterhet,
en nykterhet
vars spillror regna
från paradiset
ner i ett abyssiskt och strålande rus
där de förångas
och stiger
i ängeletern;
verklighetens fraktaler
pressas sönder -
ett grodyngel
i skapelsens malande kvarn.
köttets spiraler löses upp
i en ocean av oförståelighet.
och splittrar världens nykterhet,
en nykterhet
vars spillror regna
från paradiset
ner i ett abyssiskt och strålande rus
där de förångas
och stiger
i ängeletern;
verklighetens fraktaler
pressas sönder -
ett grodyngel
i skapelsens malande kvarn.
köttets spiraler löses upp
i en ocean av oförståelighet.
"NIDSKRIVARE"
alla skymfliga nidskrivare steklas som råttor
och lämnas framme att koka i djävulens hätska solöga;
framtidens vilda blod bränner mina ådror till damm och lera
och jag knullar horoffret livet frambragt mig;
en nyans av skräpighet skimrar
över kulturers dalklyfta
som en chimär eller ett spöke,
osaligt,
som suktar
efter
hämnd och blod.
och lämnas framme att koka i djävulens hätska solöga;
framtidens vilda blod bränner mina ådror till damm och lera
och jag knullar horoffret livet frambragt mig;
en nyans av skräpighet skimrar
över kulturers dalklyfta
som en chimär eller ett spöke,
osaligt,
som suktar
efter
hämnd och blod.
unedited draft from "The Mahavidya Suite", part XIX, "The Despair of Matangi"
Aloof upon the
corpse-throne, Matangi, outcaste empress of the botched sits weakly, a
crooked spine bent with the pliers of desperation; yesteryear a
smallest girl, today blossoming the fruit of femalehood; surely, the firm
bossom of Matangi have seduced much; her hourglass
body runs with the sand of blissful expectancies --- but the time is
soon out; she is the most
beautiful --- yet, with her
youthfulness; her face alight with the torches of all divine brisk; yet, the
lusciousness of naked children and the firm breasts of a goddess can not
help her any longer; her red jewelry gleams --- but in a dead sun,
which shines dead rays! Even with being
the quantum of all beauties, she can not bargain far, for Matangi,
the beautiful; the fresh-scented; the virgin madonna, surely is a
goddess of the outcastes!
I put my leftovers out
on my porch
to the night
for Matangi,
the sacred
scavenger of human miseries
whom sneaks by like a shadow
or a
wolfess strutting in the outskirts of the town...
high off of the
fumes of the poisonous lotus,
she smiles...
she smiles...
from "The Mahavidya Suite: Poetry of the Divine Feminine"
When
man starts to fail at his task of bringing order from chaos
and
so becomes embittered and contaminated
by the stagnant
water of desperation,
he changes hope for
resentment
and
as a measure of compensation and self-pity
man starts to swing
his sabres all around him
in order to punish
the world
for even
begetting him:
even
the cows shall be slaughtered when man becomes desperate,
just
to show the young calves, in glee and in spite, what it feels like
to lose a loving
mother!
even
the copulating couple
massaged by the feet
of the divine terrible
shall experience
loss of desire, and nausea, and vicious migraine
at
the merest thought of continuing their loving act;
yes,
even the elephants bloat and swell
and the prodromes of
the farthest end
make themselves
visible,
as
beautiful Chhinnamasta withdraws her arousal
and secures her lock
of chastity
as
a banishment of her own orgasm, lest it rips open holes in the cosmos
where the cosmic
electrolyte of stars
shall outflow
into itself and into everything else around it
no!
Chhinamasta may not finger, and the divine couple may not longer
copulate:
Chhinamasta
has grown tired
after
millenia of self-obsessed masturbation...
and with
it, the world dies into a pulp.
Srim hrim
klim aim
Vajravairocaniye
hum hum phat svaha.
"Bilder ur en mardröm"
en blöt och bortglömd hund
ruska och skaka och klia
förtvivlans pulver
modernitetens damm
från g l a s v i n g a r
av våld och tårar.
trevande osäkert skuggandes
efter oss själva
som hund efter hussen som slår den
på kolets väg till
där historien och livet dog
krossa oblaten med tänder
av stål och svavelspott
din mun som sväljer
det sista rödvita pillret
till en ny tillvaro
i magsyrehavet
där nere
där livsstyrkans strålljus
går igenom som ett bronsspjut
livets gnistrande dodekagon
och klyver alla färger
till spillror
som dunstar sedan
genom livets pilgiftsgröna prisma
och lägger sig som ett nukleärt stoft
över alla vaggor
alla kapell
alla åldringshem
och alla griftegårdar
som vi känner till
och någonsin kommer
att känna till.
gnistrande längtan
ocean av nostalgi strand av morgon
och en förlorad guldålder
som kanske aldrig fanns
en gammal myts fyrar
blända med satans röda giftöga.
människan är en obetydlig fotnot
i dagböcker som förhalats
vid dagarnas allra slut.
en himlakropp har ställt sig efter en annan
som även den ställt sig
i en profetiskt rät linje
med den som kom innan -
och ingenting händer!
en hel tom rymd
i opposition -
mot vår sol!
vidskepelse, vanvett, rädsla
bädda barn mjuka för natten
apokalypsens självuppfyllande profetia
slår ut i full blom
men baklänges
som en gammal makaber krysantemum.
kopparbojor bundna till en täthet
som är ett mörker som
blänka i ett sken från en sol som aldrig funnits.
råttor kackerlackor satans slamkrypande iglar
redo att störta den mänskliga familjen.
skeppsbrottens estetiska skönhet
och dess dragningskraft
berusa och bryta och snärja oss.
kaosinfernot av spetälska och dysenteri
hugger missödets tänder
i alla nyfödda små bäbisliv
den sovande, ringlande
smäller med sina käftar
över det kosmiska maktspelets kulisser.
anti-tyfoner skölja över kanten till himmelen
och sopa bort allt som finns där;
eldstormar eroderar summan av alla berg
och en vindpust av knivar
karva djävulens ögon därur.
optimismens kalk tippa över
och timglaset lindas
i en korsett av existentiell taggtråd
stackars magra ben bli stommar
som bygga katedraler
vars spiror
skrapa helvetets
hinna långt där över.
krematorieugnar bolma
som gamla lungödemkärringar
uppställda på rad
som framför pogromens terroransikte.
gäddorna
sätter tänderna i visset vass
och barnskelett,
läskburkar,
kanyler.
månen gömmer sig skyggt
som en misshandlad
bakom tordönsmoln.
misstankar vakna
ur marmorkistan som är tung och dunkel
ockulta krafter vimla i rörelse
över den
när den förstfödde kröner sig
ensam i antipati
och kravlar sig ur det mest bottenlösa
det mest bottenlösa
av alla eländen.
ruska och skaka och klia
förtvivlans pulver
modernitetens damm
från g l a s v i n g a r
av våld och tårar.
trevande osäkert skuggandes
efter oss själva
som hund efter hussen som slår den
på kolets väg till
där historien och livet dog
krossa oblaten med tänder
av stål och svavelspott
din mun som sväljer
det sista rödvita pillret
till en ny tillvaro
i magsyrehavet
där nere
där livsstyrkans strålljus
går igenom som ett bronsspjut
livets gnistrande dodekagon
och klyver alla färger
till spillror
som dunstar sedan
genom livets pilgiftsgröna prisma
och lägger sig som ett nukleärt stoft
över alla vaggor
alla kapell
alla åldringshem
och alla griftegårdar
som vi känner till
och någonsin kommer
att känna till.
gnistrande längtan
ocean av nostalgi strand av morgon
och en förlorad guldålder
som kanske aldrig fanns
en gammal myts fyrar
blända med satans röda giftöga.
människan är en obetydlig fotnot
i dagböcker som förhalats
vid dagarnas allra slut.
en himlakropp har ställt sig efter en annan
som även den ställt sig
i en profetiskt rät linje
med den som kom innan -
och ingenting händer!
en hel tom rymd
i opposition -
mot vår sol!
vidskepelse, vanvett, rädsla
bädda barn mjuka för natten
apokalypsens självuppfyllande profetia
slår ut i full blom
men baklänges
som en gammal makaber krysantemum.
kopparbojor bundna till en täthet
som är ett mörker som
blänka i ett sken från en sol som aldrig funnits.
råttor kackerlackor satans slamkrypande iglar
redo att störta den mänskliga familjen.
skeppsbrottens estetiska skönhet
och dess dragningskraft
berusa och bryta och snärja oss.
kaosinfernot av spetälska och dysenteri
hugger missödets tänder
i alla nyfödda små bäbisliv
den sovande, ringlande
smäller med sina käftar
över det kosmiska maktspelets kulisser.
anti-tyfoner skölja över kanten till himmelen
och sopa bort allt som finns där;
eldstormar eroderar summan av alla berg
och en vindpust av knivar
karva djävulens ögon därur.
optimismens kalk tippa över
och timglaset lindas
i en korsett av existentiell taggtråd
stackars magra ben bli stommar
som bygga katedraler
vars spiror
skrapa helvetets
hinna långt där över.
krematorieugnar bolma
som gamla lungödemkärringar
uppställda på rad
som framför pogromens terroransikte.
gäddorna
sätter tänderna i visset vass
och barnskelett,
läskburkar,
kanyler.
månen gömmer sig skyggt
som en misshandlad
bakom tordönsmoln.
misstankar vakna
ur marmorkistan som är tung och dunkel
ockulta krafter vimla i rörelse
över den
när den förstfödde kröner sig
ensam i antipati
och kravlar sig ur det mest bottenlösa
det mest bottenlösa
av alla eländen.
from "The Mahavidya Suite: Poetry of the Divine Feminine"
Kali
slit the throat of every bandit,
gorged on their open
necks
and drank every drop
of the blood-pour out therefrom ---
then she spoke with
a sharp tongue;
I
am
beloved Kālarātri,
the black and eternal night,
and I am beauty
itself
in its
uttermost and quantum essence
for
there is a silver lining to every murder
and
there is a beauty in every act of rape -
and I am
this.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






