en blöt och bortglömd hund
ruska och skaka och klia
förtvivlans pulver
modernitetens damm
från g l a s v i n g a r
av våld och tårar.
trevande osäkert skuggandes
efter oss själva
som hund efter hussen som slår den
på kolets väg till
där historien och livet dog
krossa oblaten med tänder
av stål och svavelspott
din mun som sväljer
det sista rödvita pillret
till en ny tillvaro
i magsyrehavet
där nere
där livsstyrkans strålljus
går igenom som ett bronsspjut
livets gnistrande dodekagon
och klyver alla färger
till spillror
som dunstar sedan
genom livets pilgiftsgröna prisma
och lägger sig som ett nukleärt stoft
över alla vaggor
alla kapell
alla åldringshem
och alla griftegårdar
som vi känner till
och någonsin kommer
att känna till.
gnistrande längtan
ocean av nostalgi strand av morgon
och en förlorad guldålder
som kanske aldrig fanns
en gammal myts fyrar
blända med satans röda giftöga.
människan är en obetydlig fotnot
i dagböcker som förhalats
vid dagarnas allra slut.
en himlakropp har ställt sig efter en annan
som även den ställt sig
i en profetiskt rät linje
med den som kom innan -
och ingenting händer!
en hel tom rymd
i opposition -
mot vår sol!
vidskepelse, vanvett, rädsla
bädda barn mjuka för natten
apokalypsens självuppfyllande profetia
slår ut i full blom
men baklänges
som en gammal makaber krysantemum.
kopparbojor bundna till en täthet
som är ett mörker som
blänka i ett sken från en sol som aldrig funnits.
råttor kackerlackor satans slamkrypande iglar
redo att störta den mänskliga familjen.
skeppsbrottens estetiska skönhet
och dess dragningskraft
berusa och bryta och snärja oss.
kaosinfernot av spetälska och dysenteri
hugger missödets tänder
i alla nyfödda små bäbisliv
den sovande, ringlande
smäller med sina käftar
över det kosmiska maktspelets kulisser.
anti-tyfoner skölja över kanten till himmelen
och sopa bort allt som finns där;
eldstormar eroderar summan av alla berg
och en vindpust av knivar
karva djävulens ögon därur.
optimismens kalk tippa över
och timglaset lindas
i en korsett av existentiell taggtråd
stackars magra ben bli stommar
som bygga katedraler
vars spiror
skrapa helvetets
hinna långt där över.
krematorieugnar bolma
som gamla lungödemkärringar
uppställda på rad
som framför pogromens terroransikte.
gäddorna
sätter tänderna i visset vass
och barnskelett,
läskburkar,
kanyler.
månen gömmer sig skyggt
som en misshandlad
bakom tordönsmoln.
misstankar vakna
ur marmorkistan som är tung och dunkel
ockulta krafter vimla i rörelse
över den
när den förstfödde kröner sig
ensam i antipati
och kravlar sig ur det mest bottenlösa
det mest bottenlösa
av alla eländen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar