Juni brinner i grönska.
häradshövdings asblod droppa
från ansträngda, stränga, översträngda strängar
och ett vackert spel på längtans lyra dansa.
den enorma spenen dinglar från himmelska parapeters kolonner, och så sker det:
livets och skapelsens varma vita mjölk
dränker sommarens Sverige det ljusa, det gröna, det våta och blå.
en mild bris av rutten tång och tjära.
vägar som ormar av eld och blod
ringlar genom berg av järn och dimma.
vildmark, snåriga tjärn och vitmaskarnas
eviga fittmarker. tiotusen eviga tunnlar
och heder och myrar runt byarna.
tiotusen vattenfall som brusar
frihetens söta storm.
torka, hetta, grödors död.
en svart igel suger landets blod från jorden.
en dödsröd ros är en dödstrött
och höstsvulten och dödsdömd ros.
vindblåst, ruvande tomhet.
en vidsträckt tystnads innersta öga.
en tystnad som inte ännu vet just varför den är tyst,
ett gråt som inte ännu vet just varför det gråter.
stekheta, vita kulingar och stötar av värme, helvetets avgaser.
hökens uppspända jaktöga stirrar tjusigt på det veka bytet.
fåglar kucklar i det nära och i det avlägsna,
och ekorrar klättrar trädens bark.
ett flammigt kvalm
drar över
torkat halm.
och där! poff!
det sker på en sekund och på ett ögonblick –
gnistan tänds, skogsbrand!
det enda som kan höras är ljudet av svaga flammor som sprakar.
"ja visst gör det ont när knoppar brister.
varför skulle annars våren tveka?"
(ingen vacker människa kan gärna förneka
sin egen skönhets reflexion i Karin Boye.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar