22/12/14

Det är som om det jag ber om i livet - kommer till mig. Jag kan säga till världen; ge mig det här. Allt jag behöver göra då är att ha tålamod och öppna ögon, så uppenbarar sig snart produkten av mitt önskemål.
Tidigare kanske det har varit så med, men att jag inte kunnat se det. Haft ett frustrerande tålamod men stängda ögon. Det är som om vad jag behövde ge i utbyte till världen, var blod. Jag fick vandra genom ett inferno i huvudet. Men ett saligt inferno! Öppnade en dörr och ut ur den kom en helt ny värld. Först var det i princip psykotiskt. Men jag svalde syndafloden. Och nu ser jag! Nu kan jag säga till världen; ge mig det här. Och jag hör att världen lyder.

Om jag ber världen om något, och det inte kommer, hur ser jag på saken då? Är det inte ändå så att man måste vara förmögen att se hur ens livsupplevelse är någon typ av gnista som uppstår när tid, rum och jag möts. Jag behövde färdas bortom tid, rum och jag för att inse det. Det ledde till en väldigt kämpig tid och höstens intensitet har nog mycket att tacka blodritualen under den där trippen. Trippen där jag försvann igen, men mycket mer intensivt så. Jag försvann, transcendens eller immanens? Båda två, samtidigt. När jag kom tillbaka fick jag en så kallad snedtripp. Jag fattade inte att jag "trippade" för att det vara så fruktansvärt normalt jämfört med att vara försvunnen. Jag fattar fortfarande inte att jag "trippar", kan man väl säga. För hela den upplevelsen har lagt som sig ett tunnt lager över hela min "nyktra" livsupplevelse. Det kan bli väldigt obehagligt och man måste gå försiktigt i limbo. Rätt vad det är så skiftar rummet och man trampar rakt in i en avgrund! Som en fascinerande människa en gång sa; beware of the light - it may take you away.