22/9/14

någonstans djupt i förtvivlan, vilsen och frusen i mörkret, i en bassäng av rakblad färgad röd och av mig misstagligen förmodad ett rosenbad. när det hela trycker in mig, kramar ihop mig som en orm, kvävs jag och jag upphör. som om jag tryckts in så hårt från alla kanter och hörn att jag inte får plats. och därmed måste upphöra. ungefär imploderar. då händer det något. någonstans i den djupaste av förtvivlan och fullkomliga uppgivenheten fylls jag av ett första andetag. ett riktigt ANDEtag. och allting blir plötsligt ofantligt vackert. brist på ord. solen går upp. att stå, blundades med djupa andetag, känna ljus och värme. kan någon förstå vad jag menar, vad jag försöker säga? ungefär som den där känslan efter vintern, som när man spenderat 3, 4, 5, 6 månader i mörker och kyla och egentligen, inser man då, glömt bort att våren av nödvändighet faktiskt kommer. och det blir vår på riktigt, när man sitter bakom skolmatsalen lutad mot tegelstensväggen och blir värmd i ljus av riktig solstrålar. inte vanilj genom vintermoln. riktiga strålar från en klar himmel. kan någon förstå vad jag menar. jag vet inte varför jag skriver det här. jag behövde bara säga, att det är varmt och ljust nu. och att allt det äckliga, någonstans är fruktansvärt vackert. sorgen är lycka. lyckan är sorg. anden i andetaget fyller mig ut i fingerspetsarna. jag kan gå och lägga mig nu.