APOKALYPS I
som en blöt hund ruska vi oss
och skaka av oss
förtvivlans och maktlöshetens damm
från glasvingar av våld och tårar.
se oss ---
vi följer trevande efter oss själva
som hund efter husse
på vår svartkolnade väg till sollösa fält
där apokryfa exegeter
klättrat jacobs stege
krossat oblater med tänder av stål
och druckit sig fulla
på jesu "blod"
i benkyrkan vid vägens allra slut
vars portar är låsta
vars nycklar, begravda
under kalla eldar, brinnande is
där livsstyrkans strålljus
går igenom som ett bronsspjut
livets gnistrande dodekagon
och klyver alla färger
till spillror av sanning
som dunstar sedan
genom existensens blodröda prisma
och lägger sig som ett nukleärt stoft
över alla vaggor
alla kapell
alla åldringshem
och alla griftegårdar
som vi känner till
och någonsin kommer
känna till.
vi dränka oss själva
i ett hav gnistrande längtan
en förlorad guldålder
som kanske aldrig fanns;
meta-svallvågor piska
vår besvärjelses stränder
med salt och sand och havets fulaste fisk
vars stirriga ögon stirra
upp emot hemliga myters fyrer
som lysa med satans röda giftöga
över vårt altare.
se oss ---
hur vi nu överlever en värld
mer benägen att ge upphov till smärta,
än till något annat.
Schopenhauer hade nog rätt ändå.
människan är en obetydlig fotnot i dagböcker som förhalats
vid dagarnas allra slut.
APOKALYPS II
allt rör sig åt helvete:
himlakropparna ställer sig i profetiskt räta linjer -
och ingenting händer.
hela rymden står i opposition ---
mot vår sol.
vidskepelse, vanvett och rädsla
bäddar barnen mjukt för natten;
apokalypsens självuppfyllande profetia
slår ut i full blom.
kopparbojor bundna till ett tätt mörker
blänka i ett sken från en sol som aldrig funnits.
råttor kackerlackor satans slamkrypande iglar
redo att störta den mänskliga familjen.
skeppsbrottens estetiska skönhet och dragningskraft
berusa och bryta och snärja oss
kaosinfernot av spetälska och dysenteri
hugger missödets tänder
i alla nyfödda små bäbisliv
och den sovande, ringlande
smäller med sina käftar
över det kosmiska maktspelets kulisser.
antityfoner sköljer över kanten till himmelen
och sopar bort allt som finns där;
eldstormar eroderar summan av alla berg
och en vindpust av knivar karva ur djävulens ögon därur.
optimismens kalk tippar över
och timglasets feta midja krymper
i en korsett av existentiell taggtråd
och vi känner guds ögon i ryggen
när vi vända oss ifrån honom---
APOKALYPS III
stackars magra ben bli stommar
som bygga katedraler
vars spiror
skrapa helvetets hinna där över
och krematorieugnarna bolmar
som gamla lungödemkärringar.
gäddorna sätter tänderna i visset vass -
och barnskelett.
månen gömmer sig skyggt som en misshandlad piga
bakom tordönsmoln och herrens knytnävar...
misstankar vakna ur marmorkistan
ockulta krafter vimlar i rörelse
den förstfödde kröner sig ensam i antipati
och offren kravla sig ur det mest bottenlösa elände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar