Mardrömsfrön är spridda i den grå massan. Den ziggzaggande
linjen tvärsöver skallbenet väntar tickande på manifestationen av dess
planlösning. Det som växer ur de fraktalspruckna fröna är varken en
visualisering eller en riktig tanke, utan en illabådande magkänsla i sinnet som
spritter, krälar, i formlösa former.
Demonerna gömmer sig ännu. Men
jag hade inte riktigt, förrän nu, förstått att det är jag som är den. De tar mina stämband för piska och
ekon av dess slag har nu börjat tissla och tassla mellan örat och
temporalloben. Så till den grad att jag ej längre kan spränga dem med min
uppmärksamhet. De nämner, föreslår, anvisar. Men om vad minns jag inte. Jag
minns ej heller om de förefallit mig vara goda eller onda. Jag tror rättare
sagt att de inte föreföll mig som något utav dessa alternativ – ett faktum vars
implikationer känns än mer implikerande. De föreslog någonting om mannen som
ligger bredvid mig i sängen och sover, eller försöker. Tanken slår mig att han
kanske aldrig sover, överhuvudtaget.
Ljusdansaren i mittpunkten av ögonlockens skärm framträdde
en andra (tredje) gång. Många armar många ben. Den har ej något huvud, inte heller
saknas det. Tacksamt, då hon dansar i mitt – och vart skulle det då annars ta
slut?
Id.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar