halvkass dikt baserad på en mäktig dröm

morgonen 

den 5 maj 2015

inatt drömde jag stort;

ung och lysten i väldiga städer,

metropolkvarnar av död materia och kött och blod

skyskrapor fem hundra meter som ett långfinger

mot guds påbud

om människans måttlighet och ödmjukhet.

kolosser av glas och betong ---

våldsamma intryck av det moderna förfallet ---

neonljus stadens dekadens tysta våldtäkter rustagna barn;

efter hundra kilometer på skrubbade hälar

genom graffiti avenyer rännsten blod horor hårdhet

möter jag ett obskyrt hus:

en vildvuxen gård i betongens kaosmyller,

rötter träd gräs mossa dammar myrstackar

plåt gummi plast betong avgaser gift

förenas kontrasterande,

magiskt,

på denna gård.

ett gammalt gammalt sekelgammalt hus

krökta bjälkar savsvepta träd

oplockat ogräs maskrospest

murknat trä i samliv med mögel

en gammal gammal man

hälsar oss välkomna

lång, okrökt rygg

fortfarande frisk

fortfarande hungrig

efter hundra år på fronten

öga mot öga

mot en osynlig fiende

medaljer från krig

uniformer från krig

visas upp -

jag är vördnadsfull

tagen av djup respekt

för döda kamrater

jag aldrig ens känt, eller sett,

förlorade i infernaliska krig.

han förtäljer sitt liv,

det apokryfa livet,

från nihilistisk kolvandring till religiös späkning,

och från vänskap till svek; från kärlek till hat, och tillbaka sedan

till utsiktstornet framför

nihilismens okrökta horisont.

jag skrattar högt, och slukas av euforiska vindstötar

men - skrattet varvas med salta tårar

som faller på uppslagna böcker nedklottrade

med numinösa upplevelser

och drömdagböcker

grundliga redogörelser av mystiska klardrömmar -

parapsykologiskt urkaos -

avhandlingar i gnostisk religion;

i mystik; i det esoteriska.

långa rader med bokhyllor

från Basilides till Jung

från Enheduanna till Mirabai

och tillbaka till Gud själv;

om den gnostiska sökandet

någonsin fann svar, och tillslutning,

och det gudomliga vetandet

vilar i människans händer,

så är det i dessa längor av bokhyllor i torrt trä

som svaret hittas i bläck.

sirener ambulanstjut kvinnoskrik revolvereld

betongborrar en miljon bilar i ormgropstrafik

uråldrig visdom sofisk insikt den esoteriska urkärnan

det urbana moderna förenas med det eviga sakrala

i ett kataklysmiskt virrvarr av intuitivt upplevd självmotsägelse --- i mig.

jag bränns till aska

inför denna mäktiga uppenbarelse,

denna ackumulering, anhopning,

av värdefull kunskap,

så som Semele förgick

i den grönblåa eld

som omsvepte Zeus

i teofanisk explosion.

den gamle mannen lägger sig för att sova

men vaknar snabbt, ängsligt

när staden utanför sjuder som tystast,

som en långkokande kittel av plast och betong:

"jag kan inte sova",

"jag kan inte längre sova".

jag gråter hela tiden

under nådeportens majestätiska valvbåge

där jungfruns föräldrar

förälskade sig djupt

på branten till morgondagens första ljus.

jag tänker,

"är detta på riktigt, eller möter jag mitt idealsjälv?"

vad är den gamla mannen, en symbol?

jag kommer fram till att det är mitt idealsjälv -

och vaknar.

jag har varit med om något fantastiskt.

jag har mött mig själv -

den självförverkligade.

människan är ett öppet sår

och blöder vidare

tills det läker, eller infekteras.

livet och döden

är ett outgrundligt motsatspar

men åtminstone en måttlig tugga

av denna levande paradox

serverades mig

i denna märkliga dröm.