ur askan från värdighetens och självrespektens bål reser sig en fenix genom tid och rum
buren över en himmel av eld och blod
och med ögon av spegelglas
som brinna av guds osynliga reflexion.
på dubbla vingpar insmorda i tjära
och brunna sedan av bensin stulen
slangad
från en militärkonvojs lastbilar
som färdas
bakom fiendes kontrollpositioner
svävar hon
över strömmar av storm
och hav
vars eget salt
uttorkat dem.
kärlek är aldrig ett falsarium
har jag hört
en ganska svag, unken människa
någon gång säga
låt oss nu slänga denna
villfarelse
i existentialisternas köttkvarnar,
för jag är kackerlackan
som slutligen vant sig
vid solens ljus
och krälat ut ur
språkets kloak
däri jag lekt med träck och ord,
ord som smädats, bespottats;
hora, fitta, kuk, knulla,
existentialism...
ur en stenkross
har tystnaden och klandrandet
gentemot egensjälvet
som damm och stoft
återigen
som en fenix,
en död barnkropp på en främmande strand,
uppstigit...
i
himmelen.
kriget är en skör ros med rötter ända in i själen,
har det sagts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar