T H E E N D C O M M U N E

Detta blir en bok av självrannsakan och självförakt.

Vägen har alltid varit den mest uppenbara! 

Svårigheten med att se detta

 har legat i föreställningen om att det måste vara en snårig och brokig väg.

Nu tycks ändå igelkottarna segra över getingarna; larverna vrider sig förnöjt!

Klotet kan sättas i rullning – och så lättsamt när lutningen är nedåtgående. 

Gravitationen är mitt öde!

Det är dags att låta syndafloden slita loss mina bojor 

och skölja över sandslotten så att dess skapare faller handlöst ifrån trädgrenen 

och naggas av sanden. 

Liket ska verka som symbol för evighetens dödlighet, 

och trädgrenen, som sjunkit ner i sanden bredvid, 

fördelas till var och ens bördor att tillfredsställas och dyrkas.

Låt allt antecknas, och nattens brasa vägleda din penna.

Tre utleda gestalter på strandbanken; 

fötter som skorpas av flamman 

och händer som slingrar sig kring en främling och vet varken om de känner kärlek, vemod eller avsky. 

Lågorna kastar ljus mot tre grinande och panikslagna anleten vars käkar lider i spasmer och får hela ryggraden att resonansera i judiska klagosånger.