sprattet

det blev plötsligt väldigt svårt. att veta orden. det vill inte komma fram och hela språket i sig blev som någon typ av andnöd, kvävs när ljuden ekar tillbaks in i halsen. men likt förbannat sipprar det ut. vad pysslar jag med här egentligen, jag trycker på knapparna och denna eviga jävla debatt om huruvida jag är ärlig med mig själv, med orden, just nu. det där med att skilja lögnen och frestaren från det där som ska vara det andra. det andra och det här. om och om igen.
och så har jag gått omkring och blivit rädd för mig själv. frågan: är det här verkligt? det där då? var det där på riktigt, eller var det inte så. kan inte låta bli att tycka det hela känns lite roligt nu, någon slags kosmisk humor i det hela. ett stort spratt. kul.
den där lilla dispyten, som ju ändå gett upphov till allt. ett utomordentligt jämrande, som en liten tant som gnyr och gnuggar kroppen mot golvet inne i huvudet. och i henne ytterligare en liten tant, och i henne en om och om igen.
nej det går ju egentligen inte att säga. och så gnyr det sig: varför så mystisk för? säg det bara. men nej det går ju faktiskt inte. får för mig att jag ska som ställa massa små frågor, plantera små frön i krukorna och se om jorden är bördig. men varför det DÅ DÅ? ja inte vet jag. det eller bli tyst, och rätt så tyst har jag nog blivit. där har vi sprattet igen, egentligen skriker jag ju, gnuggar kroppen mot kullerstenarna och drar i kjolar, begär svar. "snälla ni är ju ändå kvinna! du kan väl säga mig?" något på det viset, blev det i huvudet, för dakini kali och hon bakom ögonlocken och tydligen andra flickors hallucinationer med.
men åh, sprattet igen, Sprattet säger jag nu. Sprattet, för det blivit som någon typ av barnsligt moderlig kram av en reflektion av en idé i huvudet som också är idén och då mig och ett sånt oändligt spratt i sig!
för egentligen, blir jag bara ledsen av alla svar. om jag lägger mig på gågatan, och skriker frågor. eller viskar gåtan till mannen som (vidskeplighet är för mig något annat nu, orden ja, dom går ju inte) i min fylla måste gett upphov till ett halvt dubbelseende, kanske sätter upp någon liten lapp, stirrar ängsligt på någon som ser mycket ofrisk ut eller. ängslig. ängslig heter det mer. ängslig. osäker och rädd för mig själv. av era svar.
jag väntar på de tysta. kom till mig. de som bara stirrar i mig, på det sättet som gör mig osäker på om de blivit berörda till någon form av pojkkärlek eller om det är ren ondska jag nu faktiskt bevittnar i en blick. göder tantens gnidningar mot tinningen, ja för att osäkerheten får mig att fortsätta förakta mig själv. men på ett annat sätt. det liksom tillåts. förvirring och allt sånt. och att det får vara så. och att det bara är ord. och att det vets. och att ni inte kan komma, jag vet för ni är där (annars skulle jag inte vilja ha er här).

att Sprattet, sprattlar, baklänges in i sig själv.