gud

du föreställer dig gud,
som en helbrägdagörare
som knäpper sina fingrar
över himlavalvets giljotiner.
du föreställer dig gud,
som en säkerhet; en livlina;
en någonting; en vakare över den dödssjuke;
en sval hand på febriga pannor världen över
insjuknade i nihilismens ebola -
besvikelsen är din lott.

att tillämpa ett exoteriskt förhållningssätt med gud
är att konstruera ett andligt luftslott -
en illusorisk högborg; en dunstkrets
av projicerade försvarsmekanismer utskjutna
ur taniga, krampande hjärtan;
som jordpiggsvinets taggar
svarar mot rovdjurets ursinnesvrål
svarar likaledes det krampande hjärtat
med taggar av förruttnad självkänsla,
och rädsla; självtvivel; svaghet; förebråelse
mot det allra, allra högsta - oförståeliga -
som sättes på ståtliga piedestaler
besmyckade kolonner
huggna ur självbedrägeriets berggrunder;
hamrade i dogmernas smedjor;
lindade i oskuldsskrud och smörjda, sedan,
av människornas avskräde.

gudsbegreppet kommer till i syrefattiga samlag
mellan dödsångesten och laglösheten;
en människa är sällan värdig sin intelligens,
men aldrig förefaller detta lika uppenbart,
som när du försöker sig på
att tolka det numinösa (ett arbete som tvivelsutan efterlämnar
digra fossil av självförnekad underkastelse).
att anförtro det hela åt den abrahamitiska gudom
vi känner som allah; jahve; adonai,
när ditt krampande hjärta skriker panikslaget
efter mening; värde; syfte (det stora tomrummet kräver detta;
avgrunden begär detta)
är en kapitulation och en förlust 
som saknar själsligt motstycke.

dina strupar har blivit öknar
efter sekel av törstande
efter en kalk
din gud aldrig givit dig.

du förnekar samverkan i ett gudomligt koppleri
som skakat paradisiska grundvalar
sedan Kristus predikade
och grät som ett barn
och flaxade sina armar
uppe på asgamarnas kröningsplatser
och matade sina tamhundar
så som måsmamman matar sina nykläckta avkomlingar
med liten värdelös fisk.