en bädd av färglös mull
granar avbarrade
köldätna, tungkyssta
av arktiska läppar ovanifrån.
skjutandes som spiror
från en fnöskig bädd av färglös mull
i naturens basilika
äro de ståtliga, granarna -
en kämpande uppländsk skog på sommarens yttersta brant;
september hugger med giftpilständer!
sav droppar alltid blod på höstens första natt.
att betrakta allt detta,
inger kraftfullt känslan
att det, som det är i sig självt, finnes ruinenwert
i naturen, som är allt:
skönheten i skönhet förfallen
är det skönaste jag vet.
urskogens artilleripjäser - stalinorglar i ekträ -
uppradade barrträd pipmynningar riktade mot det högsta
gungfly, höstkalla gölar, kalhyggen är en gravid kvinnas tvivel.
ett dödfött litet barn
av drivved
skvalpar i ett vassigt vattenbryn, och skummet virvlar.
augustisolen bränner över fnöskbäddar
mossa och dy i simultan självantändning -
skogsbranden våldtar allt i sin väg!
gyttja på gyttja kokande kärrmark skogen kollapsar in i sig själv
alnarna skriker i rå samstämma -
björkskogen lever vandött
och tar med tunga steg klivet
framåt, mot vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar