getingbo

tanken som gäckar mig
är som ett getingbo -
ruska om den
och det går åt helvete.
och detta är inga vanliga getingar, vespula vulgaris;
himmelens ryggradslösa stekelas lindade i gult och svart;
detta är jordgetingar, vespula rufa;
rödstrimmade
i maskopi med olycka
- djävulens ktoniska diadem - 
som med förfasade skrik
som yttersta propagandaverktyg
sprider terror som lägger sig likt en treårig torka
över den annars redan torrlagda
och sandstormande
ökensommaren.

tanken som gäckar mig
väcker kval i mig
som med lynnet
av ett söndertrampat jordgetingbo
skjuter lemmarna fulla med gift!
lemmarna, som
kravlar och har kravlat
genom sumpmarker av mycket svårställda frågor.
jag har fastnat vid anklarna
i en göl  
och min kropp lämnar
distinkta avtryck av människa
i den köldbrutna och tjocka lera
vi kallar lycka.

getingarnas aposematism
är en effektiv konvergens
av en miljonårig evolutionär process:
ett uppretat getingbo bådar död
under gul och svart flagg;
två varskoende färger -
bleka barn flyr i skräck och häpnad
vid enklaste anblick
av dessa spefulla varningsljus.

min aposematism -
ångestens rodnad -
är en mindre effektfull sådan,
då denna snarare utvecklats
under andra premisser
och inte på villkor av naturens krigsskådespel:
min aposematism;
fiender gäckas och drar kniv,
kärlekar ler med vackra läppar
mödrar spyr kärleksgalla
och fäder bedövar smärtor -
detta har bevisats.

jag klämmer på min kropp -
en konsistens av rutten potatis
drar jag mig till minnes.
ett minne
som sedan barnsben etsat sig fast
och repellerat mig enormt
ännu till denna brådmogna dag.

det är illa,
när en människa börjar jämföra
känslan av sin egen kropp
med den av rutten mat.

men
jag vill nog
att det ska fortsätta gå illa.
detta är tanken som gäckar mig:
ruska om den, och det går åt helvete.