I have hated many parts of myself, of course. For the longest time, I cherished Gnosticism, and perceived it to be, so to say, “my" strain of Christianity. I adulated its insistence on the spiritual, and I still do that. I admired its inherent asceticism, still do. However, I am not as boneheadedly sure anymore. I have coerced myself to ponder: did Gnosticism initially speak to me because I was physically weak and unhealthy myself, and the Gnostic spirit-body dichotomy fanaticism allowed me to “legitimize” a furthering, a worsening of that physical ineptitude and general unhealth, weakness? ¨

I must understand that we, as human souls, can not drink, laugh and fuck our way into heaven. I can try that, I can buy that product, that lifestyle choice so many folks these days commercialize, glamorize and put on mass media shelves. Yes, I can fall for the lie and the apparent glamour of it, just like a sad person might do for heroin, but just because it gleams, it is not valuable! We are not crows – remember that. Humans. Humans. Do not chase whatever shines. We are human beings! We are, and we become. We do not float in the aether like some paranormal vapor. We highly exist in the flesh. Your fullest capacity is always anchored – and at least in some way related to – your corporality. And that is not an argument against transcendence either. I must understand that before I continue on the journey towards salvation.

I will say this: my personal "discovery" of nutrition, bodily health and my subsequent adoration of athleticism came with a newfound respect for St. Irenaeus, along with parts of the heresiology I youthfully and so stubbornly discarded as ridiculous just some half-decade ago. Now, rather, I want to develop a kind of kickboxer existentialism! A runner's faith! I echo the insistency of Irenaeus: body, body, body! It is important. We must train the body in order to be able to rule it. True devotion is managing to direct it at both faith and health. Salvation is a matter of the whole person – body and soul! I think the mysterious tribology between Man & God happens inside the human body, through the distinctly human experience of that body, along with the human soul which solicits all that.

And I will not allow myself to fully sink into either of the two; soul or body. I do not think I like this fervent dichotomization anymore! I am I. I am fullness, a circle, a pre-programmed system waiting for code. I am not either-or, not in the slightest. I am a man of flesh and I strive to become Aurelian in my stoicism; Kierkegaardian in my introspection; Nietzschean in my existentialism – and Shevchenko-esque in my discipline and athleticism! These are my ideals. And no enemy will steal that from my heart.

 

AVE MARIA

Eve introduced sin into mankind; injected, inferred it
the Immaculate Conception of Mary rectified it

Mary is the salvation of Eve !

Mary is, hamartiologically speaking, the reversal and undoing of Eve

The 'Ave' in 'Ave Maria' is the literal reversal of Eva (Eve)

Eve is the mother of our sin !
Mary is the mother of our salvation !

    Eve is the original sinner,
    while Mary was conceived without sin

Mary, poetically expressed,
represents the stellar vitrification of human spirituality

she elongates God's reach on earth and in our hearts
by way of unspoiled innocence and glorious motherly femininity

QUEEN OF ABSINTHINE MADNESS

 cloud-pylons, anti-matter, aether, absinthe

       outer-cosmic imperialism
       from unknown life forms

          across eternal times and spaces
          bacteria-inhabitants grow
          into the quanta of the universe

          a queen is crowned
          in a laurel-wreath
          of galactic ergot
          and holding two bottles of Parisian absinthe
          in her two black witches hands

          luminous she sits
          atop the firmament
          spewing holies upon holies
          as if a whore of cosmos
          spitting out panspermia
          into the evervoids

             bitter hag of the star-sky !

             goddess of the cosmos-disease...

             reluctant to participate in anything
             but the ever entropy of worlds !

         the cosmic queen retracts her psalmata...
 

hissa fana, hissa flagg !

gör välkomna skogens stora ugglor.

tjut med silverlunga,

skrik med djävulens skarpa tunga.

en stor krigarinnas hemkomst kungörs.

välkomna Inannas ugglor med pompa och prål,

med pukor och trumpeter och trummor av stål,

med basun och teater och spel !

mardrömska jätteugglor spänner sina vingar, sina ögon !

enorma vener och artärer

målar en sprucken mosaik

över deras mjuka fågelkött

som blodtunnlar sprängandes.

de flyger överallt.

varje åldring i säng,

varje nyfödd i krubba.

varje skog, varje hav, varje fjäll,

varje gård, varje torg.

en ospårbart gammal uggla funderar

över allt som varit och allt som sedan är.

hon finner sig snabbt tyngd

när hon skänker huvudbry

åt människans amnesiska kultur

och hennes avsomnade kampgunst.

hon suckar först lätt.

hon suckar snart emellertid tungt

när hon vidare reflekterar

över detta stora moderna skräp… –

vilket misslyckat projekt det ändå är,

denna sju miljarder stoftkorns hopning

slumrandes under Inannaugglans skuggande vingar !

 

vilka försmädelser hon får utstå av folket !

krigarinnan.

av folket, som är så dumma och förtappade att de inte ens kan begripa att det är att darra och jämra sig de borde, vid blotta åsyn av den stora förskräckliga uppenbarelse som stirrar dem rakt i ansiktet !

hennes liv kom som en häftig låga någonstans från ur i mitten av en enorm rökdimma vars kraft avlar de vackraste former ingen kan se !

halvmåneläppar,

smält kopparhår vackert mjukt.

gyllene brynja av brons.

gyllene midja, gyllene händer stålbeklädda.

ugnsglödgat malm, Nimbus guldbekransad,

dansande svärdsegg, härdat stål.

en hagelstorm av kastspjut,

ett svärmande kaos runtom.

 

tjusningen

i ett övervunnet motstånd

betyder allt

för henne.

att utvidga Guds domkrets på jorden !

en fjärils tro på vinden

och en getings tro på sötma

är en människas tro på nåd,

en cynikers på alla tings sjukhet och fulhet,

och en krigarinnas, på hennes extatiska kraft.

denna extatiska kraft har vissnat bittert, som en trött augustimaskros, till något som mest liknar grått och tragiskt stoft. det känns nästan hopplöst och meningslöst att numera fortsätta be för hennes tillbakakomst och för hennes mytologiska upprättelse.

den extatisk kraft,

som i händerna på krigarinnan

en gång i tiden omstörtade världar i plural,

har nu omvärvts besviket

i en bakvänd

f ö r b a n n e l s e v i r v e l

likt ett nyfött barn lindat hårt i den varma filt

som långsamt men säkert även kväver det,

gjorde den inget ljud ifrån sig när den försvann...

den bara tyst och enkelt

f ö r s v a n n

   

...eller kan vi ännu hoppas

att något någonstans fortfarande brinner

på svaga blågröna flammor

där, inuti det hjärta

som till synes förbittrat all sin glöd?

hennes liv spänns mellan fyra stora hingstar

som står alla vända mot varsitt av de fyra väderstreck,

och som snart ska komma att iaktta sin rasande galopp.

eteriska skuggor vimlar ur tusentals portaler av sten och huldran smyger längs förvirringens och trötthetens fjordväggar i jakt på en hemlighet som ruvats på genom alla epoker, någonstans uti det kosmiska av en vitorm med slocknade nebulosor som ögon och med en kropp skulpterad i gråsten:

ett fasansfullt och skräckingivande avgrundsdjur som vänder sig i sitt rede och ruvar vidare på sitt blyga och skygga inre.

vidundret vrider sig i sitt enorma gryt och oroliga drömmar och sömnparalyser från helvetet skälver vem som än sover någonstans i grytets närhet.

more old stuffzz, ca 2015

It seems people approximate "respect" with "common decency". It is not the same thing. I am kind and benevolent by default to people. when I say I don’t respect them I mean that I don’t admire them. But I am still decent to decent people. But average, decent people do not impress me. I wish not to waste my love, my admiration, my respect. These people are just unimpressive puddles of human mud. Nothing more, nothing less. And I do not respect that particularly. But I am still nice and they still have human decency and integrity and I accept their boundaries, but―I do not admire them.

Where are the heroes and heroines? If you want respect… then move worlds! Being “in the moment” and “accepting yourself” does not do the trick for me. Respect is a powerful world, and I believe in the power and truth of words. I am spiritually militant towards Foucault and Derrida.

You might hate the feeling of vomiting but you will surely feel better as your tummy has purged itself of its corruptive contents. Does that mean you hate vomiting, or appreciate it?