i am an orphan home-sick 
for the home of my childhood,
      alas,
      it does not exist ---
      too bad for me

I PUT MY EARS ON THE TRAIN TRACKS,

AND ALL I HEAR

  ARE THE HOOVES OF APOCALYPSE

i confess to my own courts the knowledge that i bear:

the line between beauty and ugliness

strikes right through the hearts of humans.

what a rejoice i feel to know that hell is so near,

and that abjection, hopelessness and woeful torment boils at our feet,

right 'neath the thresholds, obfuscated by evil, brackish waters,

the suboceanic volcano of armageddon...

all of the bad, bad stuff waiting like moray eels in the coral,

...like malevolent avalanches waiting patiently

for the alarm of a human scream to set it in motion....

i confess my visions in the court of the blind ---

i can hear the lure in the background singing melancholia,

and the beacon is only mildly visible from here,

but all the evidence point broken fingers in same directions:

in honesty,

can we not all see what is happening,

just we open these eyes?

the hypnotic spell, nay, curse, of egalitarian and solidaric idealism

that is weighing down the cerebro-spinal system of the world

with the paralysis of the creeping, slow-moving, irrevocable downfall

and all the perils and sufferings it may bring to us

and to the children tucked cutely in their cribs of safety;

surely must be harrowing to us all?

--- i put my ears on the train-tracks,

and all i hear, the hooves of apocalypse ---

mommy is no longer here, daddy is off fucking some other woman ---

the children are left in the clutches of abandonment and crisis,

and no-one ever taught it even in the slightest how to combat it,

yet, what is most absurd, is how they taught the fucking opposite....

consider it a subconscious homage to maldoror, the wicked one,

the quantum principle of evil.

  so, life ---
i fell more in love with the echo of it
   and not so much the actual sound:
   the sound is harrowing
   --- a distress signal ---
   but the echo is rinsed, refined:
   what you hear is nostalgia
   and nostalgia is always easier because shit already happened ---
   a sound is right here right now, it'll fuck you up ---
   the echo of it, though, woeful as it may be, is merely an echo, and always the sign of change:
   so, life --- 
   give me more echoing of bad stuff, and less distant noise of bad stuff, as if it is crawling nearer.
   then, i'd be a very pleased little rat human 

ett grepp, ett pytongrepp, krama

hennes must ur hennes kropp

och hon insjuknar i sexuell stigmata...

tiamats vaginala flytningar lysa

som en blodmåne,

ett ilande öga

uppspänt

mot natten.

jag vägrar reduceras till ett trist parti schack

i detta evolutionära spelets bögiga turnering;
jag vägrar ge mitt liv i remi

som om jag vore en dålig förlorare;

jag är en bra förlorare... jag förlorar alltid...

robes of anguish 

folded with white noise

convoluted in the distressing static

of not life but also of not death

but of freedom... 

life is an auschwitz train to death---

---death---as nothing more

than a dire urgency without utility;

the bitterest of all draughts!

have you ever been told
that suicide is the
the summit of cowardice
and that its apparent egotism
negates and per se illegitimizes
itself?

then let us call it the apogee
of freedom, and the personal terrorism
of responsibility;
the hand
that which breaks middle fingers 
upward
in mockery and renunciation.

the apparent immorality
of self-death,
a cigarette butt 'neath
our heels
suicide
is the most basic right
of all---the voluntary death
of the hero.

was there present 

any sane mind to note,

how the whole world, 

this world, the devil's poustinia,

fell like the collosus of rhodes, 

shaken to the ground

by quakes of self-deceit,

eroded then 

by the gale of repression?

stilnoct is the feeling 
you really want to die 
but you want to do so
in a very warm and fizzy manner. 

like cuddling with suicide. 

    i can see
through the scars on Adam's wrists
   which he gave to himself
  ---striking his flesh with razors---
   i can see Adam
   in front of the devils' firesquads
         of guilt and conscience
caught in the foreboding stare of
   Eve, her spirit, acrimonious...

 the slave overflows with inward abundance
   the feelings of gratitude and submission
in thanksgiving to the captors which hold him;
  “thank you for feeding me and keeping me safe” ---
the slave can no longer believe he is raped of his freedom
    and becomes the perfect one:
the one who falsely believes he is free.

    life is talking to you ---
allow yourself the luxury 
of formulating a response

individual weakness 
is the eigengrau 
 of collective human darkness

du identifierar dig med varken dina ord,

dina handlingar, eller dina världsliga åtaganden ---

människan är en avgrund,

och du kommer motsätta dig framtiden ---

du har genomgående avsagt dig

din stolthet

och intrinsikala värdighet

som människa;

ett gradvist stegrande tillstånd

av egodekonstruktion.

du är ett teorem; dina tankar bevisar ditt varande.

du är ett neutrum --- din kuk är lindad i labia

du är en kaspar hauser - vildsprungen i en värld sammanbruten

av anomi på ömsesidiga villkor.

en mördares dolk i din hand vilar på själva språkets strupe,

och du utkräver en grym lönesumma - i ord.

din tunga är ett ståtligt skepp i segling på språkets hav -

men gomseglet är satt i brand.

du är massan i ödets gjutform,

och en varm stråle urin över den gravsten varvid ingen lämnat blomster.

du är fast i timglasets midja, en orkan i stiltje,

och en herde med döda flockdjurs fäll som enda skydd

mot vinterns bett . . . . .

du är forntiden inbunden i morgondagens veckning;

du är förgiftat vatten i vallgravar runt tystnadens fästning;

du är intethetens språkrör, den döda matriarkens förstfödde,

havets ymnighet som vimla av kraftfulla strömmar...

du är den djupa sömnen som föll över de sista kejsarna,

du är håligheten som binder varandet samman

med intet-varandet...

du är kilskriften huggen i lera som aldrig torkar,

en samling bisarra hieroglyfer på papyrus i assurbanipals bibliotek

du är en bortglömd hällristning på den stora monolit

nomadkaravanerna alltid har i ryggen!

du är sanningsserum i en värld byggd av lögn,

men en lögn i en värld som strävar mot renhet...

DU ÄR ALLT SOM FUNNITS,

OCH NÅGONSIN SKA FINNAS,

EN SPJUTSPETS AV FLINTA UNDER EN INLANDSIS

OCH EN SÖNDERFALLANDE EVOLUTIONÄR TABBE...

DU ÄR ETT FRAMGÅNGSRIKT MISSLYCKANDE,

EN UPPENBAR PARADOX MED FACIT

ETT PISSHÅL EN ELD EN IS ETT SNÖTÄCKE

EN LAVIN SOM ARBETAR SIG UPPÅT MOT BERGETS TOPP

OCH ETT SÅR SOM INTE BLÖDER;

DU ÄR EN KULA UTAN UTGÅNGSHÅL

OCH EN TERRORHANDLING UTAN OFFER

DU ÄR MÄNNISKA OCH JAG HATAR DIG

SÅ SOM JAG ÄLSKAR DIG DRA ÅT HELVETE

ÄT NU MIG TILLS VI BÅDA SVÄLTER IHJÄL