3

a bit of a sudden whim, but i just want to see if anything happens if i post this

weird to say the least

kitchen

Detta blir en bok av självrannsakan och självförakt.

Vägen har alltid varit den mest uppenbara! 

Svårigheten med att se detta

 har legat i föreställningen om att det måste vara en snårig och brokig väg.

Nu tycks ändå igelkottarna segra över getingarna; larverna vrider sig förnöjt!

Klotet kan sättas i rullning – och så lättsamt när lutningen är nedåtgående. 

Gravitationen är mitt öde!

Det är dags att låta syndafloden slita loss mina bojor 

och skölja över sandslotten så att dess skapare faller handlöst ifrån trädgrenen 

och naggas av sanden. 

Liket ska verka som symbol för evighetens dödlighet, 

och trädgrenen, som sjunkit ner i sanden bredvid, 

fördelas till var och ens bördor att tillfredsställas och dyrkas.

Låt allt antecknas, och nattens brasa vägleda din penna.

Tre utleda gestalter på strandbanken; 

fötter som skorpas av flamman 

och händer som slingrar sig kring en främling och vet varken om de känner kärlek, vemod eller avsky. 

Lågorna kastar ljus mot tre grinande och panikslagna anleten vars käkar lider i spasmer och får hela ryggraden att resonansera i judiska klagosånger.

the world
is really not a cold dead place
it just seems like it
because there are not enough people here
radiating heat

människan är

det farligaste

djuret

hon

äter

till och med

upp

sig

själv

BEWARE OF THE FOG

 

 

 

 

 

 

FITTAN
DET KNAKAR I VÄGGARNA
NÄR
DET BLÅSER
UTE
SA
KUKEN

This he said to me

weekend of wonders

Bored.

Under vindskyddet

mitt galleri är dekorerat med förstenade manskroppar och
knästående kvinnokroppar vars ryggrad är förankrade i min vävnad.
med hackan förnedrar jag männens stolthet och skrattar åt spillrorna från det könsorgan som nu liknar makadam,
med tång tvingar jag oskyldiga läppar att omsluta min penis och låter den, likt en fiskekrok, förankra sig i gommen och evinnerligen sippra säd ner i halsen.

med mina ord formulerar jag mitt inre,
och
med fantasin bekräftar jag äcklet

i mina drömmar simmar jag efter ett drunknande spädbarn,
och i simtagen minns jag fantasin om det hål i kraniet; fontanellen.
med skam i kroppen räddar jag den lilla kropp som sjunkit mot botten
och med mina händer omslutna under barnets armar lyfter jag upp den ur evig glömskas mörker

så väljer vi den riktning som lägger band på flest rädslor om oss själva, och som tillsammans med resten som befolkar vår tillvaro, skapar enlighet och reducerar katastroferna