idag skrev jag en liten dikt
jag kallar den för "två torn":

T V Å     T O R N

jag ser två torn, två flygplan
     människor som hoppar
     brinnande klot av eld
     tjocka pelare av rök bolmar
betongkaos eldkaos
  empatikaos etikkaos
     sirenkaos människokaos
  kaos
    KAOS

människan är ett medelmåttigt djur
berusat på sitt egna misslyckandes ångor.
   människan är besynnerlig
   på det sätt
   att hon går långväga
   för att förstöra för sig själv.

den nionde september var en söndag
         och gud försov sig -
nu är det ju måndag igen,
  och stenen är satt i rullning.

Fjällöjd

The more you know, the more you know you don't know.

-

"hundra anemoners bränning"

    bortkomna
i ett fasansfullt tarmsystem
är ni som Jona,
     men Guds röst fyller svagt
     denna ödslighet,
     som heter havet.

er livsglädje var för stor
för att silas i valens borst -
nu finnes den ej längre med er
och Guds kärlek rostar snabbt
     i denna ödslighet,
     som heter havet.

på havets sjunkleriga botten
i ljuset av hundra anemoners bränning
vilar djupt den dödsextatiska gudinna
som härskar över alla muränor
och kopplar den sovande leviatan
i en grimma av läder.
     ett virvelkaos av vatten
     tumlar längs hennes fjäll -
     och absorberar allt.

härute finns bara en sanning: vatten -
och detta är långt före någon av er kunde simma,
     i ödsligheten,
     som heter havet.

https://www.youtube.com/watch?v=DxgiS12hYW0

här kommer bilden igen. jag var tvungen. kände att. jag. måste berätta. när jag låg i sjukhussängen. det var ingen ny tanke, rent intellektuellt. inte alls. mycket bekant idé. det är det svarta i min hjärna. men. tanken. jag blev hänförd. stirrade in i såret. försökte se. något. vadsomhelst. vet inte vad jag förväntade mig. men jag hoppades på någon typ av hallucination eller vanföreställning när jag stirrade in i såret.
och då slog det mig. igen. hela kroppen. det är ju bara. 
kött.
muskler.
ben.
senor.

men
JAG
ÄR.
HUR
FAN
ÄR
DET
MÖJLIGT
HUR
GÅR DET
IHOP

dagbok

dagbok

01:06

ibland undrar jag vad FAN jag håller på med
vad vi håller på med
ibland undrar jag om det är vi som styr Slutkollektivet, eller om det är tvärtom - styr det oss?
jag älskar alla mina fina bröder och systrar, men
ibland blir jag rädd
men oftast inte
men ibland behöver jag ventilera
att ta ett litet tag luft - kolla på hockey-vm och röka en holk -
få en (välbehövd?) paus från detta regelrätta vansinne som vi håller på med
fyfan va vidrigt det kan vara att känna sig själv
när jag var 15 år och ville tänja på gränser, ja rentav krossa dem,
så kunde jag inte i min mest perversa fantasi föreställa mig vad jag och mina älsklingar
skulle spy ur oss i framtiden
det hela har gått för långt, vi har nog i viss mening tagit oss över barriären till det som bara inte är okej.
vi glömmer bort hur vansinnigt det är, som händer
det är fruktansvärt
i ordets ursprungliga bemärkelse -
sanna nu dessa ord.

samtidigt som vi är världens mest edgy jävla fittor - så är vi världens mest timida och skräckslagna lammungar. vi är så jävla töntiga och det finns dagar ja bara vill abortera hela jävla skiten för att det inte känns äkta.

vi dikterar:
endast
kärleken
triumferar
i slutändan

i mitt liv finns det bara en kraft som är starkare än hatet
det är nämligen just kärleken
vi utger oss aldrig för något vi inte är - bara ibland
på riktigt dåliga dagar
men dom blir färre
för varje månad.

minns evigt vad IKON THE VERBAL HOLOGRAM rappade:
"to endure contradiction is a high sign of culture".

nu slutar vi låtsas.

vi är riktiga äckelgrisar
som rotar och bökar
bland vårt eget träck
efter små frön av briljans
som ibland blommar
och då gör vi saker som ni ser här

leve Inanna

jag smeker huden. på en gång infiltreras akten. vi blir avslöjade. håret som växer ut ur skinnet är döda celler. jag förstår mig inte riktigt på hur denna definition av död ser ut, men allt jag tänker på när jag smeker honom är att håret är dött.
jag tänker. knulla mig i röven. för. låt oss. erkänna. detta skämt.